Så länge gäller en resa

Den som avser att vistas på en plats under en viss tid eller för ett visst ändamål, förblir resande. Det finns inget bevis i Qur’ânen eller Sunnah för hur lång tid vistelsen skall vara för att resedomarna skall sluta gälla. Alltså kvarstår resedomarna. Därför säger vi att så fort en människa sätter en gräns så har hon satt sin egen dom.

Om en person säger att en resa varar fyra dagar, frågar vi vad beviset för det är.

Om en person säger att en resa varar femton dagar, vilket Abû Hanîfah (rahimahullâh) anser, frågar vi vad beviset för det är.

Om en person säger att en resa varar nitton dagar, vilket Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade, eftersom sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kortade bönen under sin nitton dagar långa vistelse i Makkah när han erövrade staden, frågar vi vad beviset för det är. Planerade sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att stanna där nitton dagar eller var det oplanerat? Det var naturligtvis oplanerat. Således sade Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) att den som säger att resenärens resedomar upphör att gälla efter fyra dagar på destinationen har förfelat, ty han saknar bevis för det. Därför fortsätter han att vara resande. Allâh (´azza wa djall) sade:

عَلِمَ أَن سَيَكُونُ مِنكُم مَّرْضَى وَآخَرُونَ يَضْرِبُونَ فِي الْأَرْضِ يَبْتَغُونَ مِن فَضْلِ اللَّهِ وَآخَرُونَ يُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ

”Han vet att det kommer att finnas sjuka bland er och andra som färdas långt bort för att söka [den utkomst som] Han i Sin godhet [beviljar dem], och andra som kämpar för Allâhs sak.”1

Det är välkänt att personen som söker Allâhs godhet stannar i en stad en dag, två dagar, tio dagar eller mer, beroende på hans tillstånd.

Detta är den överväldigande åsikten. Den valdes och stöddes av Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh). Även vår Shaykh ´Abdur-Rahmân as-Sa´dî, Shaykh ´Abdullâh bin ´Abdil-Latîf och Shaykh Muhammad Rashîd Ridhâ delade den uppfattningen. Shaykh ´Abdul-´Azîz bin Bâz sade när han var i al-Madînah att åsikten är stark och intygad. Men till sist tog han de flesta Hanâbilahs åsikt. I vilket fall som helst har sanningen mer rätt att följas. Den som känner sig obekväm skall veta att frågan är vid och får be fulla böner. Ingen skall protestera mot honom och fråga honom varför han bad fulla böner.

173:20