Med större sannolikhet består de lärdes böcker av än fler oklarheter än vad som finns i Qur’ânen och Sunnah. Böcker består ju av människotal. Allâh (djalla wa ´alâ) prövade samfundet med att ha klara och mindre klara verser i Sin skrift, för att se om slavarna kommer att underkasta sig det oklara eller inte.

Idag finner du folk besitta denna villfarelse; al-Qâ´idah och dess filialer, IS och dess filialer och andra grupper liksom så kallad militant och jihadistisk salafism och dylikt. De kan nämna bevisningar som de lärde inte alls godkänner. De citerar de lärde. Vissa citerar Ibn Taymiyyah, Ahmad, ash-Shâfi´î, Ibn-ul-Qayyim, Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb eller Ibn Bâz. Det handlar dock inte om att citera. De första Khawâridj citerade inga lärde, de citerade Allâh. Trots det bekrigade följeslagarna dem. De citerade alltså Allâh och inga lärde eller böcker. Så de sista sitter på svagare bevisningar eftersom de citerar de lärde vilkas tal består av fler oklarheter.

Det råder alltså en prövning i själva kunskapen därför att avvikande människor letar. Ni vet hur lätt det är att söka idag. Det är lätt. Det behövs inget bibliotek, det räcker med internet. Sen är det bara att välja och vraka och citera. Men det är inte kunskap. Kunskap måste anammas via dess grunder, kombinera olika uttalanden och så vidare. Annars kan även barn leka med kunskapen. Hur annars uppnås en djupt rotad kunskap? Det är en väldigt stor sak. Således besitter bara en liten del av samfundet denna sorts kunskap. Alltså handlar det inte bara om att söka och citera. Du måste förstå citatet genom att omfatta hela den lärdes kunskap. Ibn Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”Människorna kommer att vara i ett bra tillstånd så länge de tar kunskap från sina stora, pålitliga och lärda. När de tar kunskap från sina små och onda går de under.”