Så att ni inte blir lurade

´Allâmah Muhammad Amân bin ´Alî al-Djâmî (d. 1416)

Qurratu ´Uyûn-is-Salafiyyah, sid. 24-25

al-Fakhr ar-Râzî tillhörde de stora skolastiker som mot slutet av sina liv började tvivla och blev ångerfulla över sina spekulationer i skolastik. Bortsett från hans ångerfullhet, finns det inget konkret bevis som stöder hans ånger. Förutom om vi ska betrakta ångerfullhet som ånger, vill säga. Mannen kände ångerfullhet. Detsamma kan sägas om ash-Shihristânî (författaren till ”al-Milal”), al-Ghazâlî och Abûl-Ma´âlî al-Djuwaynî; de kände en stark ångerfullhet. Deras uttalanden är citerade i Shaykh-ul-Islâms (rahimahullâh) böcker. Jag har citerat dem i min bok ”as-Sifât al-Ilâhyyah” och angett referenser som ni kan referera till för att veta vem denne al-Fakhr ar-Râzî var.

Det stämmer att mannen har dött, men när vi upplyser och råder studenterna, gör vi det för att de inte ska luras av skolastikernas och Sûfiyyahs böcker. Detta är alltså inget baktal; det är välvilja. Vår position här är som imamernas position var när de kritiserade och berömde. Ni vet mycket väl att vissa lärde kunde säga att så-och-så är lögnare eller lurendrejare. Stora ord. Varför brukade de sådant språk? För att varna människorna för personens ondska, ty han hittade på hadither och ljög om Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Så om vi varnar för al-Ghazâlîs tal, ar-Râzîs tal och ash-Shihristânîs tal, gör vi det för att råda våra ungdomar så att de inte blir lurade. Måhända luras någon av deras ord. Därför ska upplysningar om dessa människor inte kritiseras. Folk ska veta vilka dogmatiska och sufistiska fel och misstag de begick. Det är obligatoriskt att påpeka detta, ty det är obligatoriskt att vara välvillig.