Publicerad: 2010-09-21
Författare: ´Allâmah Sâlih bin Fawzân al-Fawzân
Källa: ash-Sharh al-Mukhtasar ´alâ Matn Zâd-il-Mustaqni´ (2/30)

Den som avser att vistas på en plats längre än fyra dagar, måste förrätta bönen utmed dess ursprungliga antal Rak´ât.

Denna fråga delas in på följande sätt:

1 – Om man avser att vistas på en plats mindre än fyra dagar, förkortar man bönen. Ty denna person anses fortfarande vara resande – och i grunden får den resande lov att förkorta bönen.

2 – Om personen inte bestämmer vistelsens tid, utan endast befinner sig på denna plats till dess att han uppfyller sitt syfte, utan att veta när han kommer att göra det, får han korta bönen även om vistelsen skulle ta längre tid. Ty han har inte avsett en begränsad vistelse. Det enda han har avsett är att uppfylla sitt syfte.

3 – Om personen avser att vistas på en plats längre än fyra dagar, måste han förrätta bönen utmed dess ursprungliga antal Rak´ât. I grunden skall den bosatte förrätta bönen utmed dess ursprungliga antal Rak´ât. När profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) utförde Avskedsvallfärden, anlände han till Makkah morgonen den fjärde Dhûl-Hidjdjah. Han vistades då i al-Abtah den fjärde, femte, sjätte och sjunde dagen. Den åttonde dagen begav han sig till Minâ. Under den här perioden kortade han bönen. Detta bevisar att den som avser att vistas på en plats i fyra dagar, kortar bönen, eftersom profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kortade under denna period och inte längre. En period som stannar längre [än fyra dagar] återgår till grunden, som innebär att man förrättar bönen utmed dess ursprungliga antal Rak´ât. Det enda undantaget är alltså fyra dagar baserat på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) handling.

Vad berör åsikten som säger att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) vistades i Makkah drygt tio dagar under Erövringens år och förkortade bönen [1] , skall man veta att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inte hade avsett någon begränsad vistelse. I stället väntade han på fienden och förberedde sig inför slaget vid Hunayn.

[1] al-Bukhârî (2/53) och Abû Dâwûd (1229).