Religionsenighet hos Sûfiyyah

Med religionsenighet syftar Sûfiyyah på vilken religion människan än antar, såväl himmelsk som påhittad, korrekt som inkorrekt, baserad på sann Tawhîd som på avguderi. Den tron enar motsatser, paradoxer, tro och otro, sanning och osanning, gott och ont, existens och icke-existens. Sûfiyyahs tro på religionsenighet slutar med avsaknad tro på nästa liv, uppståndelse, avlöning och räkenskap. I slutändan är Sûfiyyah blott materialistisk.

Låt dig inte luras av att de ibland kan tala om rädsla och hopp. Det är bara en fälla de lägger ut för att fånga naiva och försumliga i sitt nät. Vad annars skall man tro om Guden är alla dessa materiella saker? Har denna Gud ett jordiskt liv och ett liv efter detta? Om Guden är otrogen och troende, ond och god, falsk och sann, olydig och lydig, vilsen och vägledd – ur vilket perspektiv skall Han belöna och avlöna Sig själv? Behagas Guden av att förnedra Sig själv såtillvida att Han ger Sig själv en hård dom? Kommer Han att döma Sig själv för skandalösa brott på Domedagen? Eller kommer Guden att dö och sedan börja leva?

Jag kan säga det rakt och konkret: Stora Sûfiyyah hädar uppståndelsen och avlöningen därför att de hädar Allâhs rätt till dyrkelse och Hans herravälde. Även om de försöker skria och protestera mot detta, krossas de oundvikligt av sin tro på panenteism och religionsenighet. Således tolkar deras stora alla bevis om det nästa livet och dess räkenskap och säger att straff (العذاب) betyder sötma (العذوبة) medan Domedagen (القيامة) står för den gudomliga återkomsten till begynnelsen.