Rabî´ al-Madkhalî om att okunnighet är en ursäkt

as-Sâbûnî (rahimahullâh) sade:

”Jag hörde al-Hâkim berätta hur han hörde Shaykh Abû Bakr Ahmad bin Ishâq bin Ayyûb debattera med en man. Shaykh Abû Bakr sade: ”Den och den berättade för oss…” Då sade mannen: ”Skona oss ”Den och den berättade för oss. Hur länge skall vi lyssna på ”Den och den berättade för oss”?” Shaykhen sade: ”Upp med dig, din hedning! Du får aldrig mer komma hem till mig.”

Den här mannen ogillade hadîther och fick ångest av dem. Han klarade inte av att höra dem. Han föredrog Ahl-ul-Bid´a wadh-Dhalâls tal och Djahmiyyahs, Mu´tazilahs och deras jämlikars tal. Han ville inte höra hur Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) citeras.

Denne ädle och lärde mannen gjorde inte Takfîr på individen utan att veta att han verkligen var otrogen. Det råder det inga tvivel om. Om han hade varit okunnig hade han kunnat ursäkta honom. Men han kände honom och visste att han förtjänade Takfîr. Den här mannen var känd för sina ädla karaktärer. Därför sade han:

”Jag har aldrig sagt till någon annan att aldrig mer få komma hem till mig.”

När han märkte att hans agerande var chockerande ursäktade han sig på det här sättet. Det som fick honom att agera så och göra Takfîr på personen var ilska för Allâhs sak. Mannen hade uttalat sig på ett mycket allvarligt sätt som tydde på hans otro.