Qur’ânen enligt skolastikerna

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Den Allâh (ta´âlâ) låter förstå Qur’ânen kommer att inse sanningen och falskheten med sitt hjärta liksom han ser dagen och natten. Han kommer att inse att alla människoskrivna böcker, åsikter och resonemang är antingen endast opålitliga kunskaper som är bara åsikter och blint följe, lögnaktiga spekulationer som inte kan påverka sanningen alls, korrekta frågor som inte gagnar hjärtat alls eller också korrekta kunskaper som man har gått omvägar för att komma till dem samtidigt som de inte är speciellt nyttiga. De är verkligen ett uselt kamelkött på ett högt berg som varken är enkelt att klättra uppför eller fettigt för att bege sig till det.”1

Djahmiyyah, Mu´tazilah och Ashâ´irah har baserat sina läror på så kallade intellektuella belägg. De kallar dem för logik. De har introduktioner, resultat och skolastik. De säger att det är en definitiv (Qat´î) kunskap. Vad Qur’ânen beträffar, så säger de att den är antaglig (Dhannî) bara för att den är ett uppenbarat bevis. De skiljer alltså mellan ett intellektuellt belägg och ett uppenbarat bevis. Enligt dem är det uppenbarade antagligt medan det intellektuella belägget i form av logik och argumentation är definitivt. Det är ju tvärtom! Det är Qur’ânen som kommer med en övertygande kunskap och definitiva belägg. Det är argumentationer och skolastik som är antagliga och i många fall även lögnaktiga. Det finns inget gott i dem. Allâh har gett oss tillräckligt nog med den ädla Qur’ânen för att vi inte skall vara sysselsatta med dem.

1Ighâthat-ul-Lahfân (1/35).