Qur’ânen – det största beviset för Muhammads sanningsenlighet

´Allâmah ´Abdur-Rahmân bin Nâsir as-Sa´dî (d. 1376)

Taysîr-ul-Karîm, s. 519

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

بَلْ قَالُواْ أَضْغَاثُ أَحْلاَمٍ بَلِ افْتَرَاهُ بَلْ هُوَ شَاعِرٌ فَلْيَأْتِنَا بِآيَةٍ كَمَا أُرْسِلَ الأَوَّلُونَ

”Och de går så långt att de säger: ”Ett virrvarr av drömmar”, “Nej, han har själv hittat på alltsammans”, “Nej, han är ju poet”. – “Låt honom nu visa oss ett tecken liksom de tidigare sändes!”.”1

Allâh (ta´âlâ) berättar om vilka lögner som yttrades av människor som beljög Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och den Ädla Qur’ân som han förkunnade, hur de betraktade honom som en dåre och beskyllde honom för falskheter av olika slag. En gång kunde de säga:

أَضْغَاثُ أَحْلاَمٍ

”Ett virrvarr av drömmar…”

Det vill säga som en sömntalare som inte vet vad han säger. En annan gång kunde de säga:

بَلِ افْتَرَاهُ

”Nej, han har själv hittat på alltsammans…”

Det vill säga att han har uppfunnit allting på egen hand. En tredje gång kunde de säga:

بَلْ هُوَ شَاعِرٌ

”Nej, han är ju poet…”

Och att hans budskap är således poesi.

Den som har minsta lilla verklighetsbild av Sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillstånd och begrundar hans budskap, fastslår tvivelsutan att det är det ädlaste och mest storslagna talet som finns, att det är från Allâh och att ingen människa mäktar med att frambringa ens något likt det. Då fiender till Allâh hade så många skäl att motverka honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hysa fientlighet mot honom, utmanade Han dem i att frambringa en liknande skrift, vilket de inte klarade av. Det visste de om. Vad annars vände uppochned på deras liv om inte den sanning som inte kan konfronteras av något? Då de inte betrodde honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) omtalade de honom på det viset bara för att avskräcka människor som inte kände honom. Qur’ânen är ju det största pågående bevis som påvisar Sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) budskaps sundhet och trovärdighet. Det räcker och är tillräckligt. Den som vill ha ett annat bevis eller kräver något annat tecken är bara ignorant och orättvis och påminner om de omedgörliga som brukade beljuga honom och kräva honom på tecken. Sådana förslag var bara till deras nackdel. De gagnades inte alls av dem. Ty om deras syfte var att veta sanningen efter framlagda tecken, så hade sanningen redan klargjorts utan sådana tecken. Och om deras syfte var att framhäva oförmåga och därigenom kunna ursäkta sig själva om tecknena uteblev, hade de ändå inte trott om de hade sett dem. Om de så hade försetts med alla tecken hade de fortfarande inte trott förrän de ser det plågsamma straffet.

121:5