Profeternas leenden

Allâh (´azza wa djall) sade:

فَتَبَسَّمَ ضَاحِكًا مِّن قَوْلِهَا وَقَالَ رَبِّ أَوْزِعْنِي أَنْ أَشْكُرَ نِعْمَتَكَ الَّتِي أَنْعَمْتَ عَلَيَّ وَعَلَى وَالِدَيَّ وَأَنْ أَعْمَلَ صَالِحًا تَرْضَاهُ وَأَدْخِلْنِي بِرَحْمَتِكَ فِي عِبَادِكَ الصَّالِحِينَ

”Han log glatt åt myrans ord och sade: ”Herre! Låt min tacksamhet för Dina välgärningar mot mig och mot mina föräldrar förbli levande, och hjälp mig att leva rättskaffens så att Du behagas, och gör mig av nåd till en av Dina rättfärdiga slavar!”1

Sulaymân (´alayhis-salâm) log åt myrans vältalighet, välvilja och fina uttryck. Så var profeternas (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillstånd. De hade fulländade etiketter och blev endast glada vid rätt tillfälle. När de visade glada ansikten var det endast i form av leenden. Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) visade oftast sitt glada ansikte i form av leende. Ty gapskratt tyder på dumhet och dåligt uppförande medan avsaknaden av leende och glädjebrist vid glada företeelser tyder på aggressivitet och arrogans – något sändebuden (sallâ Allâhu ´alayhim wa sallam) inte besatt.

127:19