Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

al-Fusûl fî Sîrat-ir-Rasûl, s. 161

Till detta hör att han kunde se sådant som hans omgivning inte kunde se. Allâhs Sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ):

”Djibrîl fredshälsar till dig, ´Â’ishah.” Då sade hon: ”Fred med honom, Allâhs nåd och Hans välsignelser. Du ser vad inte jag ser.”1

Hon berättade att han sade i samband med solförmörkelsebönen:

”Jag svär vid Allâh att om ni bara hade vetat det jag visste, skulle ni ha skrattat lite och gråtit mycket.”2

al-Bayhaqî sade: al-Hâkim underrättade oss: Muhammad bin ´Alî bin Duhaym underrättade oss: Ahmad bin Hâzim al-Ghifârî berättade för oss: ´Ubaydullâh bin Mûsâ berättade för oss: Isrâ’îl underrättade oss, från Ibrâhîm bin Muhâdjir, från Mudjâhid, från Muwarriq, från Abû Dharr (radhiya Allâhu ´anh), som berättade:

هَلْ أَتَى عَلَى الْإِنسَانِ حِينٌ مِّنَ الدَّهْرِ لَمْ يَكُن شَيْئًا مَّذْكُورًا

”EN OÄNDLIG tid förflöt före människans ankomst då hon var något helt okänt.”3

Därefter sade han: ”Jag ser det ni inte ser och jag hör det ni inte hör. Himlen knarrar och den knarrar med all rätt. Däri finns inte ett utrymme motsvarande fyra fingrar utan att en ängel faller ned på ansiktet där. Om ni bara hade vetat vad jag visste hade ni skrattat lite och gråtit mycket, låtit bli att åtnjuta kvinnorna på madrasserna och i stället gått ut på vägarna för att söka tillflykt hos Allâh (´azza wa djall).” Abû Dharr sade: “Vid Allâh! Jag önskar att jag vore ett utrotat träd.”4

Till detta hör också att Allâh befallde honom att välja efterlivet framför jordelivet. Han förbjöd honom att kasta blickar på de jordiska människornas njutningar. Detta bevisas tydligt i Mäktiga Qur’ânen.