Ovisshet om vår destination

Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

Tafsîr al-Qur’ân al-´Adhîm (4/196)

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

قُلْ مَا كُنتُ بِدْعًا مِّنْ الرُّسُلِ وَمَا أَدْرِي مَا يُفْعَلُ بِي وَلَا بِكُمْ

Säg: ”Jag är inte det första sändebudet och jag vet inte vad som skall ske med mig och med er.”1

Umm-ul-´Alâ’ vårdade ´Uthmân bin Madh´ûn. När han hade dött sade hon:

”Må Allâh benåda dig, Abûs-Sâ’ib! Jag vittnar att Allâh har ärat dig.” Då sade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Vad vet du om Allâh har ärat honom? Jag svär vid Allâh att jag är Allâhs sändebud och jag vet inte vad som skall hända med mig.” Hon sade: ”Efter det berömde jag aldrig någon mer.” Sedan drömde hon hur han hade en brusande källa. Hon berättade det för Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som sade: ”Det där är hans handling.”2

Det och liknande texter bevisar att man inte konstaterar paradiset för någon annan än den som det bevis för i Qur’ânen och Sunnah, däribland de tio följeslagarna som lovades paradiset, Ibn Salâm, al-Ghumaysâ’, Bilâl, Sarrâqah, ´Abdullâh bin ´Amr bin Harâm (Djâbirs fader), de sjuttio lärde som dödades vid Ma´ûnah-brunnen, Zayd bin Hârithah, Dja´far och Ibn Rawâhah – må Allâh var nöjd med dem.

146:9

2al-Bukhârî (2687).