Ovanför tronen med Sin essens och åtskild från skapelsen

Publicerad: 2009-04-05
Författare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)
Källa: Mukhtasar-ul-´Uluww, sid. 17-19

Författaren1 fördömde å det hårdaste dem som brukade frasen ”med Sin essens” (بذاته) i samband med att de sade att Allâh (ta´âlâ) är ovanför Sin tron med Sin essens. Han gjorde så eftersom den inte nämndes av Salaf, trots att den tolkar deras ord att Han verkligen har rest Sig över Sin skapelse på ett sätt som tillkommer Hans majestät och fullkomlighet. Han ansåg den vara onödig. Se exempelvis citaten från Ibn Abî Zayd (133), Yahyâ bin ´Ammâr (141), Abû Bakr at-Talamankî (143) och Abû Nasr as-Sidjzî (146).

Begreppet att Allâh är ovanför tronen ”med Sin essens” (بذاته) – även om jag anser att betydelsen är begriplig och att det är tillåtet att bruka det i förtydligande syfte – är likt ett annat begrepp som brukar nämnas i Salafs dogm. Det rör sig nämligen om frasen ”åtskild” (بائن) när de säger:

”Allâh är ovanför Sin tron, åtskild från Sin skapelse.”

Flera av Salaf har uttalat sig på detta vis. Du kommer se följande individer bruka den frasen i den här förkortningen, däribland:

1 – ´Abdullâh bin Abî Dja´far (43)

2 – Hishâm bin ´Ubaydillâh ar-Râzî (51)

3 – Musnid bin Dâwûd al-Massîsî (54)

4 – Ishâq bin Râhuyah (65)

5 – ´Abdullâh bin al-Mubârak

6 – Abû Zur´ah ar-Râzî (57)

7 – Abû Hâtim ar-Râzî (76)

De två sistnämnda citerade detta från världens lärda.

8 – Yahyâ bin Mu´âdh ar-Râzî (77)

9 – ´Uthmân bin Sa´îd ad-Dârimî (82)

10 – Abû Dja´far bin Abî Shaybah (100)

Alla dessa omnämnda kommer från de tre första generationerna vilkas dygd är bekräftad.

11 – Hammâd al-Bûshandjî (105)

Också han citerade detta från världens lärda.

12 – Ibn Khuzaymah (106)

13 – Abûl-Qâsim at-Tabarânî (122)

14 – Abû Battah (130)

15 – Abû Nu´aym al-Asbahânî (138)

Den sistnämnde tillskrev det Salaf.

16 – Ma´mar bin Ziyâd (139)

17 – Nasr al-Maqdisî (152)

18 – Shaykh-ul-Islâm al-Ansârî (155)

19 – Ibn Wahb (161)

Däremot fanns inte dessa två fraser – ”åtskild” (بائن) och ”med Sin essens” (بذاته) – på följeslagarnas (radhiya Allâhu ´anhum) tid. Men när Djahm och hans anhängare innoverade teorin att Allâh är överallt, blev dessa imamer tvungna att använda begreppet ”åtskild” utan att de fördömde varandra för det.

Precis samma sak gäller deras uttalande:

”Qur’ânen är inte skapad.”

Följeslagarna kände heller inte till detta begrepp. I stället brukade de säga:

”Qur’ânen är Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) tal.”

De lade inte till mer än det. Hade det inte varit för Djahm och hans anhängare bland Mu´tazliah, borde man ha stannat vid detta begrepp. Men om Lögnens folk ljuger, åläggs Sanningens folk att tala sanning om än det skulle vara med annorlunda begrepp som inte kändes vid förr. Det var just detta Imâm Ahmad antydde när han blev frågad om de passiva som sade att Qur’ânen varken är skapad eller oskapad. Han blev frågad om det är tillåtet för en person att säga att Qur’ânen är Allâhs tal och sedan förbli tyst. Då sade han:

”Varför skall han förbli tyst? Han kunde ha hållit tyst om inte människorna hade fallit i det de har fallit. Varför skall han då hålla tyst när de har sagt det de har sagt?”2

Poängen är att författaren (rahimahullâh) godkände frasen ”åtskild” (بائن) eftersom dessa imamer hade sagt så samtidigt som han fördömde frasen ”med Sin essens” (بذاته) då den endast brukades av senare lärda. Han avfärdade den då han månade starkt om att hålla fast vid Salafs metod, trots att dess betydelse är korrekt och inget obehörigt har bekräftats.

1adh-Dhahabî.

2Masâ’il-ul-Imâm Ahmad, sid. 263-264, av Abû Dâwûd.