Om makthavaren förbjuder ett kall

Publicerad: 2011-11-22
Talare: Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)
Källa: Liqâ’ al-Bâb al-Maftûh (50 B)
http://www.youtube.com/watch?v=8xMqGJHAhWA

 

Fråga: Om Allâh (´azza wa djall) uppmanar allmänt till en viss religiös handling och makthavaren sätter stopp för den – skall man då lyda makthavaren med tanke på att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Lydnad skall endast vara inom det som är korrekt.”?

Svar: Du får specificera frågan och ge ett exempel… Exempelvis säger han att man inte skall be de frivilliga bönerna i samband med de obligatoriska.

Frågeställare: Ett exempel på det är kallet. Man har tillstånd för det från Allâh (´azza wa djall). Om makthavaren hindrar en individ från att kalla till Allâhs (´azza wa djall) religion, hör det då till det korrekta som profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade om:

”Lydnad skall endast vara inom det som är korrekt.”?

Måste man lyda makthavaren i detta fall?

Svar: Om makthavaren förbjuder en person att tala, tittar vi om det inte finns någon annan som tar sig an uppgiften. I detta fall lyds inte makthavaren eftersom personen är ålagd att tala. Makthavaren skall inte lydas inom det som är obligatoriskt för varje individ.

Skulle det däremot finnas andra som gör uppgiften, tittar vi om makthavaren hatar att man tillrättavisar och instruerar människorna. Om han är på det viset, är det obligatoriskt att råda makthavaren och säga till honom att frukta Allâh och inte hindra Allâhs tjänare från att råda sina bröder.

Om det finns något annat skäl som äger rum när den här personen talar samtidigt som makthavaren anser det vara bättre om han inte får tala och det finns andra som uppfyller plikten, är det inte tillåtet för honom att gå emot makthavaren.

´Ammâr bin Yâsir (radhiya Allâhu ´anh) var tillsammans med ´Umar bin al-Khattâb (radhiya Allâhu ´anh) på en resa. Under resans gång fick ´Ammâr utlösning. Han började rulla i sanden som ett djur så att hela kroppen blev sandig. Därefter återvände han till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och berättade för honom vad som hade hänt. Då sade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) till honom:

”Det hade räckt om du hade gjort så här i stället.”

Därpå visade han honom Tayammum.

Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gick bort och Abû Bakrs kalifat var över och det efterträddes av ´Umars kalifat. ´Ammâr började tala om händelsen. En dag kallade han på honom och frågade honom hur han kunde tala om det. ´Umar ansåg inte att personen som hade fått utlösning skulle göra Tayammum och att Tayammum endast utförs i samband med den mindre orenheten. Vad gäller personen som har fått utlösning, väntar han på vatten för att bada. Därefter förrättar han bönen. Detta var hans åsikt. Då sade ´Ammâr till honom:

”Du troendes ledare! Kommer du inte ihåg när profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) skickade oss och du blev tvungen att förrätta ett behov…?”

Det verkade som att ´Umar hade glömt händelsen. Han sade till honom:

”Du troendes ledare! Om du vill att jag handlar utmed Allâhs befallning och lyder dig så att jag inte talar om detta, låter jag bli att tala om det.”

Då sade ´Umar:

”Nej. Vi låter dig göra det som du har börjat göra.”

Det vill säga att han skulle få tala om det. Poängen ligger i att han inte fördömde hans ord:

”Om du vill att jag handlar utmed Allâhs befallning och lyder dig så att jag inte talar om detta, låter jag bli att tala om det.”

Skulle makthavaren däremot säga att man inte skall be frivilliga böner, säger vi att man visst skall be dem utan att gå emot honom. Be dem i ditt hem. Att gå emot makthavaren består av många nackdelar. De berör inte bara dig som går emot makthavaren. Du kanske blir gripen och straffas och anser att du har straffats för Allâhs skull. Däremot drabbas även andra av den här motstridigheten. Hur kommer det sig? Det finns risk att andra som inte vet det du vet tar efter dig. Till följd därav börjar han trotsa utan kunskap.

Kanske börjar detta spridas runt omkring dig så att även din omgivning drabbas oskyldigt.

Att dra ned på makthavarnas, bland lärda eller ledarna, status i offentlighetens ögon är mycket skadligt.

Om makthavarna sjunker i folkets ögon, kommer folket att handla olydigt mot dem. De kommer inte att värdesätta deras befallning. De kommer att se på dem som en i mängden.

Om de lärda sjunker i folkets ögon, kommer de inte att värdesätta Allâhs föreskrift som de förkunnar. Människorna kommer inte att lita på deras uttalanden. Religionen kommer att kastas bort på grund av detta i och med att folket har sett ned på dem. Till följd därav ignorerar människorna dem och deras utlåtanden och börjar i stället lyssna på andra människor med svagare förståelse inom Allâhs (´azza wa djall) religion.

Vi skall inte granska dessa frågor ytligt. De är djupa. Därför sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) när han blev frågad om makthavarna som kräver sina rättigheter utan att ge medborgarna deras rättigheter som Allâh har gett dem:

”Ge dem det som är deras och be Allâh om det som är ert.”

Det vill säga att även om de inte ger oss vår rättighet, ger vi dem vår skyldighet som de har rätt till. Vi ber Allâh att Han ger oss vår rättighet och att Allâh vägleder dem så att de kan uppfylla den.

Bröder! Vi skall inte granska dessa frågor ytligt. Vi måste ta hänsyn till de väldiga nackdelarna som är konsekvenserna av detta. Inget är som säkerhet. Hela världen kan offras bara för att säkerheten skall uppnås. En person kan gå med på mycket bara för att få leva i säkerhet. Endast en person som har upplevt rädsla värdesätter säkerheten. Fråga era förfäder om skräcken som rådde i det här landet förr i tiden. Man kunde inte resa från Buraydah till ´Unayzah eller från ´Unayzah till Buraydah utan vapen och en fruktansvärd rädsla. Vissa gamlingar sade till mig hur de brukade gå ut beväpnade i den heliga månaden Ramadhân efter att ha ätit kvällsmat. Beväpnade gick de ut den första natten i Ramadhân för att be Tarâwîh. De fruktade för sina liv och att fienden går in i staden eller liknande. Det finns alltså ingen gåva som säkerheten. Vem kan ta tillbaka säkerheten om den skulle försvinna? Vi måste undvika allt som eggar människorna.

Vi säger inte att makthavarna inte gör fel. Makthavarna bland de lärda och ledarna har många fel. Det har dock rapporterats:

”Såsom ni är styrs ni.”

Titta på människorna! Deras ledare är som dem. Det hör till Allâhs vishet att makthavarna och medborgarna är likadana. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَكَذَلِكَ نُوَلِّي بَعْضَ الظَّالِمِينَ بَعْضًا بِمَا كَانُواْ يَكْسِبُونَ

”Så ger Vi några av de orättfärdiga makt över de andra, på grund av de [onda] handlingar som de begår.”1

På samma sätt låter Allâh rättfärdiga människor ha makt över rättfärdiga människor.

Om vi tar hänsyn till medborgarna, ser vi hur vi själva är mycket bristfälliga inom plikterna. Vi ser hur det bedras, ljugs, förfalskas, vittnas falskt och mycket annat i affärer. Om en person hade betraktat det islamiska samhället djupt, skulle han sagt att folket inte är muslimer. Det islamiska samhället skall präglas av trovärdighet, uppfyllda löften och trogenhet. Det finns inte i dag. Vad skall man säga om den högste makthavaren och hur han förhåller sig till trogenheten när vi själva inte har någon trogenhet i vår lilla makt? Vi är kanske ännu värre. Var bra för att Allâh skall ge er en bra makthavare.

Därtill är det obligatoriskt att be för makthavarna, dolt och öppet. Vi skall be för deras framgång, riktighet och förbättring. De är våra makthavare som vi har lovat tro och lydnad. Vi måste be för deras riktighet så att de kan förbättra andra. Det rapporteras att Imâm Ahmad (rahimahullâh) sade:

”Om jag hade vetat att jag har en bönhörd bön, skulle jag ha bett för makthavaren. Om han är bra, är resten av samfundet bra.”

Det stämmer. Vi är ålagda att inte tappa hoppet och att vi ber Allâh förbättra dem och hjälpa dem med deras uppgift och göra dem kvitt allt dåligt umgänge. Tro inte att makthavaren är ensam. Han har medhjälpare, ministrar och sällskap. Om han får ett bra sällskap och en bra medhjälpare och minister, tjänar både han och medborgarna på det. Om han inte får det, förlorar både han och medborgarna på det. Därför måste vi be att makthavarna vägleds till riktighet och förbättring och att de får ett bra sällskap. Vi ber Allâh att Han skänker oss och er framgång.

1 6:129