Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

Tafsîr al-Qur’ân al-´Adhîm (3/363)

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

لَوْلَا إِذْ سَمِعْتُمُوهُ ظَنَّ الْمُؤْمِنُونَ وَالْمُؤْمِنَاتُ بِأَنفُسِهِمْ خَيْرًا وَقَالُوا هَذَا إِفْكٌ مُّبِينٌ

”Alla troende män och kvinnor borde – då de hör sådant – tro det bästa om varandra och säga: “Detta är en uppenbar lögn.”1

Det vill säga en klar och tydlig osanning mot de Troendes moder (radhiya Allâhu ´anhâ). Det som skedde var inte alls tvetydigt. Ty de Troende moder kom ridande på Safwân bin al-Mu´attals riddjur mitt på ljusa dagen. Hela armén, inklusive Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), bevittnade det. Om situationen vore misstänksam hade de aldrig kommit mitt på dagen och dessutom inför allihopa; de hade i så fall smugit sig tillbaka i det tysta. Det bevisar att lögnarnas anklagelse mot de Troendes moder (radhiya Allâhu ´anhâ) var ren lögn, lögnaktigt vittnesbörd, syndig och oförskämd våghalsighet och förlorande drag.