När studenter blir utslagsgivare

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Wasâyâ wa Tawdjîhât li Tullâb-il-´Ilm, sid. 404-406

Fråga: Vi står inför vår utexamen. Vare sig vi vill eller inte kommer folk att göra oss till utslagsgivare och kanske till och med till lärde och fråga oss om domar och sina fall. Jag vill att ni rekommenderar oss hur vi ska bli än kunnigare. Var ska vi börja? Vilka böcker bör prioriteras? Vilka böcker ska vi memorera?

Svar: Den person som tar sig an en juridisk, vetenskaplig, administrativ eller liknande roll och associeras med islamisk kunskap, kommer tvivelsutan att bes om utslag. Utslag spelar en väldigt stor roll eftersom utslagsgivaren förmedlar Allâhs (´azza wa djall) dom. Med andra ord är han en mellanhand mellan Allâh (ta´âlâ) och Hans skapelse när det kommer till att klargöra föreskriften. Följaktligen kommer han att stå inför rätta för sina utslag som han har utfärdat utifrån det han anser vara Allâhs föreskrift. Därför är det obligatoriskt att utslagsgivaren inte har bråttom. Istället ska han behärska sig, begrunda och kollationera bevisen så att sanningen klargörs för honom. Det vill säga om han är kapabel till det. Annars måste han fråga de lärde som har mer kunskap än han. Det är varken problematiskt eller pinsamt att han ber om någon dags tidsfrist för att ta reda på rätt svar. Sådant lyfter bara upp hans status i de båda liven samt stärker hans åsikt och utslag. Det är tvärtemot den person som ger osanna svar och därmed både syndar, leder andra till synd och förlorar anseende hos andra människor. Imamerna kunde vänta flera månader för att inse sanningen i en sakfråga innan de beslöt sig för att ge ett utslag. Imâm Mâlik (rahimahullâh) fick en gång fyrtio frågor varav han enbart svarade på fyra stycken. På de resterande frågorna svarade han:

”Jag vet inte.”

Frågeställaren berättade då för honom att han hade kommit från ett fjärran land och undrade hur han skulle förhålla sig till att han inte kunde svara på frågorna. Då sade Imâm Mâlik till honom att rida tillbaka till sitt hemland och säga till människorna att han frågade Mâlik som svarade:

”Jag vet inte.”

Titta hur rädda imamerna var för utslag. Alltså, den som bes om utslag och har kunskap, måste uttala sig enligt den. Den som saknar kunskap får skjuta upp på svaret till dess att han frågar någon som är kunnigare. Om han gör så och ger sitt utslag utifrån bevis och frågeställaren accepterar svaret, behöver han inte säga vem utslaget kommer ifrån. Annars får han säga vem som har sagt vad.

Beträffande böcker som bör memoreras, önskar jag att han frågade innan han kommit upp i denna ålder. Ju äldre man blir desto svårare blir det att memorera. Trots det ska man inte tappa hoppet. Till det bästa som kan memoreras inom Hadîth är ”Bulûgh-ul-Marâm”, och inom Fiqh ”Zâd-ul-Mustaqni´” som är mer innehållsrik än ”Dalîl-ut-Tâlib” ehuru ”Dalîl-ut-Tâlib” är bättre ordnad och strukturerad. Även om vår Shaykh ´Abdur-Rahmân as-Sa´dî undervisade ”Dalîl-ut-Tâlib” i början, det sägs även att han hade memorerat den, hänvisade han oss till ”Zâd-ul-Mustaqni´” på grund av dess rikare innehåll.