När ni debatterar med Bokens folk

´Allâmah ´Abdur-Rahmân bin Nâsir as-Sa´dî (d. 1376)

Taysîr-ul-Karîm, sid. 632

Allâh (subhânah) sade:

وَلَا تُجَادِلُوا أَهْلَ الْكِتَابِ إِلَّا بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ إِلَّا الَّذِينَ ظَلَمُوا مِنْهُمْ وَقُولُوا آمَنَّا بِالَّذِي أُنزِلَ إِلَيْنَا وَأُنزِلَ إِلَيْكُمْ وَإِلَهُنَا وَإِلَهُكُمْ وَاحِدٌ وَنَحْنُ لَهُ مُسْلِمُونَ

Och ge er inte in i diskussioner med Bokens folk annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt – utom med sådana bland dem som vill väcka förargelse – och säg: “Vi tror på det som har uppenbarats för oss och det som har uppenbarats för er, och vår Gud och er Gud är en och samme Gud och vi underkastar oss Honom.”1

Allâh (ta´âlâ) förbjuder debatter med Bokens folk om debattören saknar insikt, korrekta principer och hövliga och hänsynsfulla sätt. Uppförandet ska alltså vara fint och vänligt och talet mjukt. Han ska kalla till sanningen och poängtera dess skönhet, avvisa osanningen och poängtera dess fulhet – och det ska göras på bästa möjliga sätt. Syftet med debatten ska inte bara vara debatt, triumf och kärlek till höghet; syftet ska vara att klargöra sanningen och vägleda skapelsen. Skulle Bokens folk visa sig vara orättvisa såtillvida att deras syfte och tillstånd är uppenbara och att de inte alls eftersträvar sanningen utan vill enbart debattera för att provocera och knäcka, är det inte lönt att debattera med dem eftersom debattens syfte är därmed borta.

وَقُولُوا آمَنَّا بِالَّذِي أُنزِلَ إِلَيْنَا وَأُنزِلَ إِلَيْكُمْ وَإِلَهُنَا وَإِلَهُكُمْ وَاحِدٌ وَنَحْنُ لَهُ مُسْلِمُونَ

… och säg: “Vi tror på det som har uppenbarats för oss och det som har uppenbarats för er, och vår Gud och er Gud är en och samme Gud och vi underkastar oss Honom.”

Låt er debatt med Bokens folk vara baserad på tron på det som har uppenbarats för er och för dem, på ert sändebud och på deras sändebud, och på att Guden är En. Debattera inte med dem på ett sätt som fordrar förtal av gudomliga skrifter eller något sändebud, vilket ignoranter gör när de debatterar; de förtalar allt, både sanning och osanning, som motståndaren står för. Det är orättvist. En sådan debattör lämnar sin plikt och ter sig inte korrekt. Det obligatoriska är att avvisa motståndarens osanning och anamma hans sanning. Det är inte tillåtet att avvisa hans sanning till följd av hans lära om han så skulle vara otrogen. Dessutom medför korrekt debatt att de tvingas erkänna Qur’ânen och det sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som förkunnade den. Om debattören behandlar de dogmatiska frågor som alla profeter och skrifter, inklusive debattörerna, är enade om och det visar sig att de tidigare sändebuden och skrifterna är överensstämmande med Qur’ânen och Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som de har klargjort, anvisat och profeterat om, blir den andre tvungen att bekräfta alla skrifter och alla sändebud, vilket är unikt för islam.

129:46