När himlen gråter

Imâm Muhammad bin Djarîr at-Tabarî (d. 310)

Djâmi´-ul-Bayân (21/40-41)

Allâh (´azza wa djall) sade:

فَمَا بَكَتْ عَلَيْهِمُ السَّمَاء وَالْأَرْضُ وَمَا كَانُوا مُنظَرِينَ وَلَقَدْ نَجَّيْنَا بَنِي إِسْرَائِيلَ مِنَ الْعَذَابِ الْمُهِينِ مِن فِرْعَوْنَ إِنَّهُ كَانَ عَالِيًا مِّنَ الْمُسْرِفِينَ

Men himlen och jorden fällde inga tårar över dem och de gavs ingen frist. Så räddade Vi Israels barn från Faraos förnedrande straffarbete – han var en förtryckare som gick till de värsta överdrifter.”1

Allâh (ta´âlâ) berättar att himlen och jorden fällde inga tårar över dem som Han dränkte i havet, det vill säga Farao och hans folk. Det sägs att himlens gråt är dess röda ljussken. Muhammad bin Ismâ´îl al-Ahmasî berättade för mig: ´Abdur-Rahmân bin Abî Hammâd berättade för oss, från al-Hakam bin Dhuhayr, från as-Suddî som sade:

”När al-Husayn bin ´Alî (radhiya Allâhu ´anhumâ) mördades brast himlen i gråt. Dess gråt är dess röda ljussken.”

´Alî bin Sahl berättade för mig: Hadjdjâdj berättade för mig, från Ibn Djuraydj, från ´Atâ’ som sade:

”Dess gråt är dess röda kanter.”

Det sägs att himlen och jorden grät inte över dem. När den troende dör gråter himlen och jorden över honom fyrtio morgnar. De grät emellertid inte över Farao och hans folk. Dels saknade de goda handlingar som steg upp till Allâh så att himlen skulle gråta, dels saknade de böneplatser på jorden så att jorden skulle gråta. Abû Kurayb berättade för oss: Talq bin Ghannâm berättade för oss, från Zâ’idah, från Mansûr, från Minhâl, från Sa´îd bin Djubayr som sade:

En man kom till Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) och sade: ”Abûl-´Abbâs! Vad säger du om Allâhs (ta´âlâ) ord:

فَمَا بَكَتْ عَلَيْهِمُ السَّمَاء وَالْأَرْضُ وَمَا كَانُوا مُنظَرِينَ

Men himlen och jorden fällde inga tårar över dem och de gavs ingen frist.”

Gråter himlen och jorden över någon?” Han svarade: ”Ja. Det finns inte en slav utan att han har en dörr i himlen varifrån hans uppehälle stiger ned och handlingar stiger upp. När den troende dör stängs hans dörr i himlen varvid himlen börjar sakna och gråta över honom. Och när han förlorar sin böneplats på jorden som han brukade be och erinra sig Allâh (´azza wa djall) på, börjar den gråta över honom. Faraos folk lämnade inte efter sig några goda spår på jorden och inga av deras handlingar steg upp till Allâh (´azza wa djall). Sålunda fällde varken himlen eller jorden några tårar över dem.”

144:29-31