När fördöms ledarna offentligt?

Publicerad: 2011-12-15
Talare: Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)
Källa: Liqâ’ al-Bâb al-Maftûh (62 A)

 

Fråga: Det finns de som säger att det hör till Salafs metodik att fördöma makthavarna offentligt. De bevisar det med Abû Sa´îd al-Khudrîs fördömande av Marwân bin al-Hakam när han predikade innan ´Îd-bönen och profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord om de orättvisa makthavarna ”Den som motsätter sig dem räddas” och att ”Martyrernas ledare är personen som påbjöd och förbjöd den orättvise ledaren så att han dödade honom”. Stämmer detta och hur kombinerar man dessa autentiska rapporteringar med profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

”Den som vill råda makthavaren skall göra det hemligt och inte offentligt.”?

Vi skulle vilja att den här frågan detaljeras då många av ungdomarna är okunniga om den korrekta domen i frågan och i synnerhet med tanke på att det finns kallare som säger att det hör till Salafs metodik att fördöma makthavarna offentligt. Det får ungdomarna att tro att religionen kompromissas om man inte fördömer dem offentligt. I och med att frågan är allvarlig, ber vi om ett klargörande.

Svar: Frågan är viktig och svaret är faktiskt ännu viktigare.

Det råder inga tvivel om att det är obligatoriskt för alla kapabla att fördöma det orätta. Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

وَلْتَكُن مِّنكُمْ أُمَّةٌ يَدْعُونَ إِلَى الْخَيْرِ وَيَأْمُرُونَ بِالْمَعْرُوفِ وَيَنْهَوْنَ عَنِ الْمُنكَرِ وَأُوْلَئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ  وَلاَ تَكُونُواْ كَالَّذِينَ تَفَرَّقُواْ وَاخْتَلَفُواْ مِن بَعْدِ مَا جَاءهُمُ الْبَيِّنَاتُ وَأُوْلَئِكَ لَهُمْ عَذَابٌ عَظِيمٌ

”Och bli till en gemenskap av människor som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt. Dem skall det gå väl i händer. Följ inte dem som splittrades [i sekter] efter att ha nåtts av de klara vittnesbörden [om sanningen]. De har ett hårt straff att vänta.”1

Orden ”Och bli” är en befallning. Dessutom sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

”Ni skall befalla det rätta och förbjuda det orätta, hindra syndaren och få honom till sanningen. Annars kommer Allâh att blanda ihop era hjärtan sinsemellan och förbanna er såsom Han förbannade dem.”2

Det vill säga israeliterna som Allâh sade om:

لُعِنَ الَّذِينَ كَفَرُواْ مِن بَنِي إِسْرَائِيلَ عَلَى لِسَانِ دَاوُودَ وَعِيسَى ابْنِ مَرْيَمَ ذَلِكَ بِمَا عَصَوا وَّكَانُواْ يَعْتَدُونَ كَانُواْ لاَ يَتَنَاهَوْنَ عَن مُّنكَرٍ فَعَلُوهُ

”För deras trots och deras ständiga överträdelser förbannade Dâwûd och ´Îsâ, Maryams son, de otrogna bland Israels barn. Den ene försökte inte avhålla den andre från att begå de onda handlingar som de begick.”3

Vi måste emellertid veta att de föreskrivna befallningarna i liknande frågor har olika situationer. Därtill måste man handla vist.

Om vi ser att ett offentligt fördömande utrotar det orätta och situationen förbättras, fördömer vi offentligt. Om vi ser att ett offentligt fördömande inte utrotar det orätta… Om vi ser att ett offentligt fördömande utrotar det orätta och situationen förbättras, är det vist att fördöma offentligt. Om vi ser att ett offentligt fördömande inte utrotar det orätta och inte heller förbättrar situationen och i stället får makthavarna att förtrycka dem som fördömer och de rättfärdiga ännu mer, ligger det goda i att fördöma hemligt.

På det här viset kombineras bevisen. Bevisen som handlar om ett offentligt fördömande gäller om man förväntar sig en fördel som innebär att det goda uppnås och det onda försvinner. Bevisen som handlar om ett hemligt fördömande gäller om det offentliga fördömandet leder till en större nackdel och ingen fördel.

De som har gått vilse från detta samfund har endast gjort det för att de har tagit en del av bevisen och lämnat en annan. Det spelar ingen roll om det handlar om trosläran, förhållandet till makthavaren eller förhållandet till människorna.

1 3:104-105

2 Ahmad (1/391), Abû Dâwûd (4336) och at-Tirmidhî (3048).

3 5:78-79