“Mu´âwiyah släckte islams ljus”

Därefter fortsatte han (d v s Sayyid Qutb) med sitt tal och sade:

”“Mu´âwiyahs seger var den största katastrofen som ödelade islams själ som ännu inte hade slagit sig till ro i folket. Om ´Alî hade vunnit, hade hans seger utgjort en triumf för islams verkliga själ; en karaktäristisk, rättvis och upphöjd själ som inte tar till sig smutsiga vapen i krig. Men denna själ gick förlorad innan ens ett halvt sekel hade gått. Den utrotades utan att någon tog tag i den, förutom de år som var under ´Umar bin ´Abdil-´Azîzs förfogande, och därefter slocknade detta ljus och det enda som återstod var synbara skepnader av islams verkliga själ.

Det må vara så att islams territorium utvidgades under Mu´âwiyahs och hans efterträdares dagar, men faktum är att islams själ hade reducerats, förlorats och till och med slocknat. Om en generation blir tvungen att ta till sig Mu´âwiyahs strategi, kommer det inte bara röra sig om den nuvarande generationen. Machiavellis[2] själ som hade överväldigat Mu´âwiyah flera århundraden innan Machiavelli kom till, är den själ som överväldigade denna generation – och de är så pass underrättade om den, att de inte behöver någon som manar dem till den.

Jag är ingen Shî´î för att fastställa det jag säger. Det enda jag gör är att jag ser på frågan ur en moralisk och själslig synvinkel. En person behöver inte vara Shî´î för att stödja den ädla och upphöjda sanningen från förringning och degradering eller ´Alî mot Mu´âwiyah och ´Amr bin al-´Âs. Det handlar ju trots allt endast om upphöjning, renhet och upprättning[3]

Efter att skymfat på ett sätt som t.o.m. många Shî´ah inte klarar av och även förbjuder, vill mannen rentvå sig från misstankarna om att han är Shî´î. Men den som respekterar Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare dömer den som nedvärderar någon av Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare med den vidriga Râfidhî-läran. Vad skall man då säga om den som anser att många av Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare och Tâbi´ûn blev avfällingar? Abû Zur´ah ar-Râzî sade:

“”Om du ser en person tala nedlåtande om någon av Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare, skall du veta att han är en kättare. Vi anser sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) vara sant och likaså är Qur’ânen sann. Och de som har framfört denna Qur’ân och dessa Sunan är inga andra än Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare. Det enda de vill är att kritisera våra vittnen så att Boken och Sunnah giltigförklaras. Men de har mer rätt att kritiseras, ty de är kättare!” [4]

Imâm Ahmad bin Hanbal sade:

“”Om du ser en person nämna någon av Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare på ett dåligt sätt, skall du misstänka hans islam.”[5]

Tillika sade han (rahimahullâh):

“”Den som nedvärderar någon av Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare, hyser agg mot någon av dem pga. något som har inträffat eller nämner någon av deras dåliga egenskaper, är en innovatör till dess att han ber att Allâh förbarmar Sig över dem alla och har ett öppet hjärta för dem alla.”[6]

Abûl-Hasan al-Ash´arî sade:

””Samtliga följeslagare är pålitliga imamer vilkas islam inte kan diskuteras. Allâh och Hans sändebud berömde dem allihop. Vi dyrkar Allâh med att ära dem, högakta dem och älska dem samtidigt som vi avsvär oss från alla dem som nedvärderar någon av dem – –må Allâh vara nöjd med dem alla.”” [7]

Imâm Yahyâ bin Ma´în (rahimahullâh) sade:

“”Talîd är en lögnare. Han brukade tala illa om ´Uthmân. Varenda en som talar illa om ´Uthmân, Talhah eller någon annan av profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare är en lurendrejare! Det skall inte skrivas ned något av honom. Må Allâhs, änglarnas och samtliga människors förbannelse vara över honom.””


[2] Enligt Nordstedts ordbok, sid. 675:

”Machiavelli, Nicolò, 1469-1527, italiensk statsman och författare. Hans berömmelse vilar framför allt på skriften Il principe (Fursten, 1513; tryckt 1532), där han bl.a. hävdar statsnyttan som överordnad princip över moraliska hänsyn.”

[3] Kutub wa Shakhsiyyât, sid. 242-243.

[4] al-Kifâyah, sid. 97, av al-Khatîb.

[5] Manâqib al-Imâm Ahmad, sid. 160-161.

[6] Ibid.

[7] al-Ibânah ´an Usûl-id-Diyânah, sid. 68.