Människan bevisar Allâhs existens

Publicerad: 2011-03-16
Författare: Imâm Ibn Qayyim-il-Djawziyyah
Källa: ad-Dâ’ wad-Dawâ’, sid. 45

 

Om människan funderar på hur hennes tillstånd var från en droppe säd till fullkomligheten och mognaden, inser hon att det inte passar Honom som har tagit hand om henne på detta vis, fört henne från det ena stadiet till det andra och låtit henne utvecklas på detta vis, att försumma henne och lämna henne mållös och varken befalla henne, förbjuda henne eller lära henne Hans rättigheter gentemot henne och därefter varken belöna henne eller straffa henne.

Om tjänaren hade tänkt till ordentligt, skulle han ha insett att allt han ser och inte ser bevisar Tawhîd, profetkallet och Domedagen och att Qur’ânen är Hans tal. Vi har nämnt poängen i det i boken ”Aymân-ul-Qur’ân” i samband med Allâhs (ta´âlâ) ord:

فَلَا أُقْسِمُ بِمَا تُبْصِرُونَ وَمَا لَا تُبْصِرُونَ إِنَّهُ لَقَوْلُ رَسُولٍ كَرِيمٍ

”Vid allt det som ni kan urskilja och vid det som ni inte kan urskilja!Förvisso är detta ett ädelt Sändebuds ord.”1

Vi nämnde också en del av det i samband med Allâhs ord:

 وَفِي أَنفُسِكُمْ أَفَلَا تُبْصِرُونَ

”Och inom er själva. Varför inte [öppna ögonen och] se?”2

Människan är ett bevis på hennes Herres existens och att endast Han förtjänar att dyrkas, att Hans sändebud talade sanning och att Hans fullkomliga egenskaper skall bekräftas.

1 69:38-40

2 51:21