Människan bevisar Allâhs existens och fullkomliga egenskaper

Allâh (´azza wa djall) sade:

 أَيَحْسَبُ أَن لَّمْ يَرَهُ أَحَدٌ أَلَمْ نَجْعَل لَّهُ عَيْنَيْنِ وَلِسَانًا وَشَفَتَيْنِ وَهَدَيْنَاهُ النَّجْدَيْنِ

”Tror hon kanske att ingen har sett henne? Har Vi inte gett henne ögon, tunga och läppar, och visat henne de två huvudvägarna?”1

Här nämner Allâh ett bevis på att Han har mer rätt till att vara beskriven med synen än den här tjänaren som har två ögon som han ser med. Hur kan någon som själv inte ser ge honom syn? Hur kan någon som själv inte talar, tilltalar, påbjuder och förbjuder ge tjänaren läppar och tunga som han talar och uttrycker sig med, påbjuder och förbjuder med? Hur kommer man annars fram till skapelsen perfektion om inte via Skaparens perfektion? Är inte Han som har låtit andra veta vad som är rätt och fel mer kunnig om det? Hur kan det tillkomma Honom att lämna tjänaren mållös och inte veta vad som gagnar och skadar denne i de båda liven? Är profetkallet och budskapet något annat än en perfektion till vägledningen till dessa två vägar? Allt detta bevisar Skaparens existens och Hans fullkomliga egenskaper och att Hans sändebud och löfte är sanna.

Dessa är trons grunder som samtliga sändebud, från det första till det sista, är ense om. Om människan tänker på sig själv och sin skapelse finner hon hur hon själv är ett av de största bevisen för det. Det räcker alltså att människan tänker på sig själv och sin skapelse. Sändebuden kom för att påminna människorna om vad som redan finns i den naturliga läggningen och intellektet. De fullbordade bara det hela så att Allâhs argument mot tjänaren skulle fastställas via den naturliga läggningen och budskapet.

1 90:7-10