Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

Sharh Ighâthat-il-Lahfân (38)

Imâm Ibn-ul-Qayyim sade:

”Imâm Abû Bakr at-Tartûshî (rahimahullâh) sade:

”Angående Mâlik, förbjöd han både sång och lyssning till sång, och sade: ”Om en man köper en slavinna och inser att hon sjunger, får han lov att lämna tillbaka henne på grund av hennes defekt.” När Mâlik blev frågad om den åsikt i Madinah som tillåter sång, sade han: ”Ingen annan än syndare sjunger hos oss.” Vad Abû Hanîfah beträffar, föraktade han sång och inkluderade dem till synder.”

Detsamma säger de lärde i Kufah, som Sufyân, Hammâd, Ibrâhîm och ash-Sha´bî. De har inga andra åsikter i sakfrågan. Mig veterligen har de lärde i Basrah inte heller delade åsikter om att det är förbjudet.”1

Imâm Mâlik (rahimahullâh) var en av de fyra imamerna. Han ansåg att en sjungande slavinna är defekt och får lov att återlämnas, liksom en sjuk eller arbetsoduglig slavinna får lov att återlämnas. Detsamma gäller om hon sjunger, ty det betraktas som en större defekt. Det sägs att Madinah förlovade någorlunda sång, ett rykte som egentligen inte stämde. I själva verket var det anländande syndare som sjöng i staden.

Imâm Abû Hanîfah (rahimahullâh) var den äldste och förste av dessa imamer. Att han föraktade sång betyder att han förbjöd sång, ty föraktlighet på Salafs tid innebar förbud. Han ansåg att sång var synder och förbud, vilket betyder att han inte bara såg ogillat på dem. Dessa lärde i Kufah var Ibn Mas´ûds (radhiya Allâhu ´anh) elever; Sufyân ath-Thawrî, Hammâd bin Zayd, Ibrâhîm an-Nakha´î och ash-Sha´bî.