Liv och död bevisar Allâhs existens

 Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

Tafsîr al-Qur’ân al-´Adhîm (1/409)

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

أَلَمْ تَرَ إِلَى الَّذِي حَآجَّ إِبْرَاهِيمَ فِي رِبِّهِ أَنْ آتَاهُ اللّهُ الْمُلْكَ

HAR DU inte sett den man som tvistade med Ibrâhîm om hans Herre? – Allâh hade skänkt honom kunglig makt och myndighet.”1

Det vill säga har du, Muhammad, inte sett honom med hjärtat?

إِلَى الَّذِي حَآجَّ إِبْرَاهِيمَ فِي رِبِّهِ

… som tvistade med Ibrâhîm om hans Herre?”

Det vill säga om hans Herres existens. Ty han förnekade att det fanns någon annan gud än han själv. Liknande sade Farao till sina stormän:

يَا أَيُّهَا الْمَلَأُ مَا عَلِمْتُ لَكُم مِّنْ إِلَهٍ غَيْرِي

“Såvitt jag vet finns det för er, stormän, ingen annan gud än jag.”2

Det som fick honom att hamna i denna överträdelse, svåra otro och sträva omedgörlighet var hans arrogans och långa regeringstid. Det sägs att han regerade 400 år. Således sade Allâh:

أَنْ آتَاهُ اللّهُ الْمُلْكَ

Allâh hade skänkt honom kunglig makt och myndighet.”

Han krävde Ibrâhîm (´alayhis-salâm) på bevis för Herrens existens som han kallade till. Följaktligen sade Ibrâhîm:

رَبِّيَ الَّذِي يُحْيِي وَيُمِيتُ

“Min Herre är Den som skänker liv och skänker död.”3

Med andra ord bevisas Hans existens av dessa händelser; de beskådas efter att inte ha existerat, och de försvinner efter att ha existerat. Det bevisar såklart att det finns någon som väljer att göra det. I och med att de inte kan uppstå av sig själva, måste det finnas någon som får dem att existera. Det vill säga den Herre som jag uppmanar andra att dyrka allena.

12:258

228:38

32:258