Lekmannens tillåtna förhållande till de lärde

Imâm Muhammad al-Amîn ash-Shanqîtî (d. 1393)

Adhwâ’-ul-Bayân (5/91-92)

Vissa senare individer tillåter blind efterapning om det så handlar om åsikter som går tvärtemot Qur’ânen och Sunnah. as-Sâwî och hans jämlikar tillhör den sortens individer. Samma åsikt delar majoriteten av dagens, och även tidigare, följare av rättsskolor.

Andra lärde förbjuder blind efterapning till fullo. Några av dem är Ibn Khuwayz Mindâd från Mâlikiyyah och ash-Shawkânî i “al-Qawl al-Mufîd fî Adillat-il-Idjtihâd wat-Taqlîd”.

Sanningen är att ibland är det tillåtet att följa blint och ibland är det otillåtet. Ibland handlar det om att senare generationer avviker från följeslagarna och de andra förträffliga generationerna.

Vad beträffar tillåten blind efterhärmning som knappt någon muslim kan motsätta sig, är att en lekman frågar en lärd som är berättigad till utslag i spektakulära händelser och följer dennes svar blint. Sådan blind efterhärmning var utspridd på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid. Därom råder inga olikheter. En lekman kunde fråga vilken följeslagare som helst om något han råkat ut för, få ett utslag och efterleva det. Nästa gång han råkade ut för något annat bad han en annan följeslagare om utslag och höll sig alltså inte bara till en enda person hela tiden. Författaren till “Nashr-ul-Bunûd” sade:

Att referera till någon annan en annan gång

är enligt majoriteten tillåtet enligt samstämmighet

Det vill säga att majoriteten anser att lekmannen får lov att fråga någon annan om utslag, ty följeslagarna var enade om att lekmannen får lov att fråga vilken lärd han vill.

al-Qurâfî sade:

“Det råder samstämmighet om att konvertiten får följa blint vilken lärd han än vill. Följeslagarna var enade om att den som frågat Abû Bakr och ´Umar och anammat deras utslag blint fick nästa gång lov att fråga följeslagare som Abû Hurayrah och Mu´âdh bin Djabal och efterleva deras utslag fritt. Den som hävdar något annat får bevisa det.”