Ledarskap i kallet

Fråga: Är det tillåtet att människor som är sysselsatta med kallet utmed den sanna trosläran utser en ledare som de hänvisar till vid tvister och som vid eventuell olydnad utesluter en person från samlingen och anser hans olydnad vara en synd?

Svar: Dessa ledarskap, löften om tro och lydnad och samlingar som utspelar sig på detta vis leder till innovationer. De leder till kärlek och hat för ledarskapets sak. Det har vi sett många exempel på inklusive från människor som säger att de följer Salafs metodik. De gav sig in i detta utmed Salafs väg och korrekta principer. Trots det började de älska och hata för ledarskapets sak. De anser att den som sluter sig till ledarskapet tillhör dem till skillnad från den som inte gör det. Detta fenomen är alltså ett faktum.

Jag råder muslimerna att vara bröder för Allâhs sak och att de älskar varandra och samarbetar för Allâhs sak. Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till Mu´âdh och Abû Mûsâ al-Ash´arî (radhiya Allâhu ´anhumâ):

”Samarbeta och dela inte upp er. Underlätta och försvåra inte.”1

Detta fenomen är invecklat, tillgjort och strävt. Lovades Ahmad tro och lydnad? Utsågs han själv till en ledare?

Lovades dagens imam av Sunnah, Ibn Bâz, tro och lydnad? Utsågs han till en ledare?

Lovades Shaykh al-Albânî och andra imamer av Sunnah tro och lydnad? Utsågs de till ledare? Eller enas muslimernas hjärtan kring dem för deras religiösa ledarskap, kunskap och förträfflighet?

När den lärde gör sitt framträdande börjar människorna älska honom och ta efter honom. Skall en okunnig och fanatisk person göra sig till och se sig själv som en sann ledare och leda andra och få andra att underkasta sig honom och älska på denna basis? Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) höjer upp den lärde för hans kunskap. Muslimerna enas runt honom. Han leder muslimerna med utslag, råd och instruktioner utan att bli lovad tro och lydnad.

Detta tankesätt har de tagit från Hizbiyyûn och Ahl-ul-Ahwâ’. Låt oss lämna det och låta islam vara som det var på sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid. Det är endast muslimernas ledare som lovas tro och lydnad. Punkt slut. Lovade människorna Mâlik, ash-Shâfi´î eller Ahmad tro och lydnad? Lovade de al-Awzâ´î och Sufyân ath-Thawrî tro och lydnad? Lovade de de fyra rättsskolornas imamer tro och lydnad? Nej:

وَمَن يُشَاقِقِ الرَّسُولَ مِن بَعْدِ مَا تَبَيَّنَ لَهُ الْهُدَى وَيَتَّبِعْ غَيْرَ سَبِيلِ الْمُؤْمِنِينَ نُوَلِّهِ مَا تَوَلَّى وَنُصْلِهِ جَهَنَّمَ وَسَاءتْ مَصِيرًا

”Men den som sedan vägledningen har klargjorts för honom sätter sig upp emot sändebudet och vill gå en annan väg än de troende, honom låter Vi gå dit han vill gå och [därefter] låter Vi honom brinna i helvetet – vilket jämmerligt mål!”2

Både jag och du studerar i den här moskén. All vår möda läggs ned för Sunnah och det som är bäst för Sunnah och muslimerna. Vi rådfrågar varandra. Vi samarbetar om fromhet och gudsfruktan. Så handlade Salaf. När något medför en större nackdel är det obligatoriskt att undvika det.

Vi har sett många exempel på det. Visserligen tycker vissa lärda att det är okej, men vi har sett hur det har frambringat nackdelar, konflikter, hat, fanatism och lojalitet. Vi skall lämna det och följa Salafs väg.

Den välvillige lärde älskas av lekmän och studenter utan något löfte om tro och lydnad eller ledarskap. Det sker naturligt. Det sker för att de har en relation till islam, Qur’ânen och Sunnah. På så sätt börjar muslimerna lita på den lärde. Människorna litar på Ibn Bâz utan löfte om tro och lydnad, ledarskap eller något annat. Människorna litar på styrelsen Kibâr-ul-´Ulamâ’ utan löfte om tro och lydnad eller ledarskap. Detsamma gäller andra lärda i den islamiska världen. De är framstående i kallet till Allâhs religion och den suveräna dyrkan av Honom. Hjärtan har inte bundits fast vid dem via löften om tro och lydnad, ledarskap eller något annat. Det är inte därför folk litar på dem. Det gör de för att de lyssnar på deras råd, instruktioner och utslag. Må ske någon med en sund läggning lämnar ledarskapet och vänder sig i stället till Allâh (tabârak wa ta´âlâ) och sedan de lärda inom det som berör hans religion.

1al-Bukhârî (3037) och Muslim (1733).

24:115