Lånegivarens dygd och allmosa

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Silsilat-ul-Hudâ wan-Nûr (1078)

Det finns en sak som jag vill uppmärksamma här. Lån i religionen medför en mycket stor belöning. Den påvisas både i Qur’ânen och Sunnah, men som vi vet, klargör Sunnah många fler domar än vad Qur’ânen gör. Bland annat sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

Det finns inte en muslim som lånar en muslim två gånger utan att de båda räknas som en välgörenhet.”1

Den muslim som lånar 200:- till sin muslimske broder är värdig den som skänker 100:- i välgörenhet. Därför ska lånegivaren inte ta illa upp om han får reda på att han måste betala allmosa på sina pengar som han har lånat ut till andra. Ty han har erhållit en mycket stor belöning, och som man bäddar får man ligga. Gåvor förblir bara till följd av tacksamhet. Till denna tacksamhet hör att muslimen betalar allmosa på den egendom som han har lånat ut till andra. Så länge lånet är levande, måste han betala allmosa på det. Jag anser dock inte att kvinnan behöver betala allmosa på sin efterskottsbrudgåva som hon aldrig har ägt. Den dag brudgåvan hamnar i kvinnans händer, blir hon ålagd att betala allmosa på den förutsatt att den åligger allmosa och ett helt år går.

1God enligt al-Albanî i ”Sahîh Sunan Ibn Mâdjah” (1987).