Kvinnans utgång ur hemmet vid behov

Allâh (´azza wa djall) sade:

وَلَمَّا وَرَدَ مَاء مَدْيَنَ وَجَدَ عَلَيْهِ أُمَّةً مِّنَ النَّاسِ يَسْقُونَ وَوَجَدَ مِن دُونِهِمُ امْرَأتَيْنِ تَذُودَانِ قَالَ مَا خَطْبُكُمَا قَالَتَا لَا نَسْقِي حَتَّى يُصْدِرَ الرِّعَاء وَأَبُونَا شَيْخٌ كَبِيرٌ

”Och när han anlände till Madyans brunnar, fann han en hel hop män som vattnade [sina hjordar] och, ett stycke därifrån, två kvinnor som höll tillbaka [sina djur från vattenstället]. Han frågade [dem]: ”Är det något som bekymrar er?” De svarade: ”Innan vi kan vattna [våra djur] måste vi vänta till dess herdarna driver hem [sina hjordar]; vår fader är en gammal man.”1

Versen bevisar att kvinnan får gå ut för ta hand om sina behövliga ärenden och tala med främmande män om samtalsämnet är lovligt, vilket bland andra Mûsâs syster och döttrarna till mannen i Madyan gjorde.

128:23