Publicerad: 2011-04-16
Författare: Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn
Källa: Fath Dhîl-Djalâl wal-Ikrâm (7/407)

Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Det är inte tillåtet för en kvinna att fasta i makens närvaro utan hans tillstånd.”1

Rapporterad av al-Bukhârî och Muslim och formuleringen är al-Bukhârîs. Abû Dâwûd lade till:

”Bortsett från Ramadhân.”

Om vi tittar på tillägget ”Bortsett från Ramadhân”, säger vi att det till synes verkar som om hon får ta igen missade Ramadhân-dagar så länge han inte förbjuder henne. I så fall blir tre fall:

1 – Frivillig fasta. Hon får inte fasta utan hans tillstånd. Det är inte korrekt att hon tänker att hon skall fasta även om han förbjuder henne.

2 – Ta igen Ramadhân-dagar. Om det kvarstår av Sha´bân lika många dagar som hon har missat, fastar hon även om han skulle förbjuda henne.

3 – Ta igen Ramadhân-dagar. Om hon har en lång tid på sig, fastar hon så länge han inte förbjuder henne. Hon skall inte be om tillstånd då det är en plikt och hadîthen verkar till synes allmän. Skillnaden mellan denna plikt och den åtstramade plikten är att hon inte får lyda maken om han skulle förbjuda henne den åtstramade plikten. Och skillnaden mellan denna plikt och mellan den frivilliga fastan är att hon inte får fasta frivillig fasta utan hans tillstånd. Vad gäller denna fasta, så får hon göra det så länge han inte förbjuder henne.