Kvarlevor från svunna folkslag är en varning

Shaykh-ul-Islâm Ahmad bin Taymiyyah (d. 728)

al-Djawâb as-Sahîh (1/248-249)

Allâh (´azza wa djall) sade:

اقْتَرَبَتِ السَّاعَةُ وَانشَقَّ الْقَمَرُ وَإِن يَرَوْا آيَةً يُعْرِضُوا وَيَقُولُوا سِحْرٌ مُّسْتَمِرٌّ وَكَذَّبُوا وَاتَّبَعُوا أَهْوَاءهُمْ وَكُلُّ أَمْرٍ مُّسْتَقِرٌّ وَلَقَدْ جَاءهُم مِّنَ الْأَنبَاء مَا فِيهِ مُزْدَجَرٌ حِكْمَةٌ بَالِغَةٌ فَمَا تُغْنِ النُّذُرُ

STUNDEN NÄRMAR sig och månen har rämnat! Men om de får se ett tecken, vänder de sig bort och säger: “Alltid dessa trollkonster!” – De är beslutna att beljuga och följer vad de själva tycker och önskar. Men allt har sin fasta bestämmelse. De har fått lyssna till berättelser som borde ha hållit dem tillbaka – en djup visdom, men varningarna var till ingen nytta.”1

Han underrättade om Apokalypsen och måndelningen. De såg och bevittnade måndelningen som återberättades mångfaldigt. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) läste upp denna sura inför stora folksamlingar, liksom fredagar och högtider, så att människorna kunde ta del av dess profetiska budskap och tecken. Alla accepterade det och ingen dementerade. Det betyder att måndelningen var allom bekant för allmänheten. Därefter nämnde Allâh profeternas och deras hädares tillstånd:

كَذَّبَتْ قَبْلَهُمْ قَوْمُ نُوحٍ فَكَذَّبُوا عَبْدَنَا وَقَالُوا مَجْنُونٌ وَازْدُجِرَ فَدَعَا رَبَّهُ أَنِّي مَغْلُوبٌ فَانتَصِرْ فَفَتَحْنَا أَبْوَابَ السَّمَاء بِمَاء مُّنْهَمِرٍ وَفَجَّرْنَا الْأَرْضَ عُيُونًا فَالْتَقَى الْمَاء عَلَى أَمْرٍ قَدْ قُدِرَ وَحَمَلْنَاهُ عَلَى ذَاتِ أَلْوَاحٍ وَدُسُرٍ تَجْرِي بِأَعْيُنِنَا جَزَاء لِّمَن كَانَ كُفِرَ وَلَقَد تَّرَكْنَاهَا آيَةً فَهَلْ مِن مُّدَّكِرٍ

FÖRE dem beljög Nûh folk; de beljög Vår slav och kallade honom besatt och drev bort honom. Och han ropade till sin Herre: “De är starkare än jag; kom till min hjälp!” Och Vi öppnade himlens portar och lät rikligt regn strömma, och källor springa fram ur marken så att vattnen möttes – allt i enlighet med ett beslut. Och det rörde sig fram under Våra ögon; en belöning till den som hade kallats lögnare. Vi gjorde den till ett tecken, – finns det någon som bevarar den i minnet?”2

Han berättade hur Han sparade arken för att bevisa Sin förmåga och vad Nûhs folk råkade ut för. Hur var inte Hans straff och varningar! Han berättade hur det gick för ´Âd, Thamûd, Sodom och andra platser för att sedan avsluta varje vers med:

فَكَيْفَ كَانَ عَذَابِي وَنُذُرِ

Hur var inte Mitt straff och Mina varningar!”3

154:1-5

254:9-15

354:16