Kraven för att gå in i främmande hus

Imâm Muhammad al-Amîn ash-Shanqîtî (d. 1393)

Adhwâ’-ul-Bayân (4/87)

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَدْخُلُوا بُيُوتًا غَيْرَ بُيُوتِكُمْ حَتَّى تَسْتَأْنِسُوا وَتُسَلِّمُوا عَلَى أَهْلِهَا ذَلِكُمْ خَيْرٌ لَّكُمْ لَعَلَّكُمْ تَذَكَّرُونَ

TROENDE! Gå inte in i främmande hus utan att först ha gett er till känna och hälsat husets folk. Detta är bäst för er; detta sägs för att ni skall lägga det på minnet!”1

Denna givmilda vers utgör ett uppenbart bevis för att det är otillåtet att stiga in i någon annans hem utan tillstånd och hälsning. Ty Hans ord:

لَا تَدْخُلُوا بُيُوتًا غَيْرَ بُيُوتِكُمْ

Gå inte in i främmande hus.”

är en konkret förmenelse – och förmenelse utan indicier åsyftar förbud.

124:27