Kraven för att gå in i främmande hus
Imâm Muhammad al-Amîn ash-Shanqîtî (d. 1393)
Adhwâ’-ul-Bayân (4/87)
Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَدْخُلُوا بُيُوتًا غَيْرَ بُيُوتِكُمْ حَتَّى تَسْتَأْنِسُوا وَتُسَلِّمُوا عَلَى أَهْلِهَا ذَلِكُمْ خَيْرٌ لَّكُمْ لَعَلَّكُمْ تَذَكَّرُونَ
”TROENDE! Gå inte in i främmande hus utan att först ha gett er till känna och hälsat husets folk. Detta är bäst för er; detta sägs för att ni skall lägga det på minnet!”1
Denna givmilda vers utgör ett uppenbart bevis för att det är otillåtet att stiga in i någon annans hem utan tillstånd och hälsning. Ty Hans ord:
لَا تَدْخُلُوا بُيُوتًا غَيْرَ بُيُوتِكُمْ
”Gå inte in i främmande hus.”
är en konkret förmenelse – och förmenelse utan indicier åsyftar förbud.
124:27