Kompensering av missade Rawâtib och frivillig bön efter ´Asr

Av allt som har nämnts i sakfrågan har jag förstått följande: Den som bestämmer sig för att be en Râtibah, som är en frivillig bön och tidsbegränsad vid en obligatorisk sådan, och går miste om att be den i tid och inte utav lathet och försumlighet, får ta igen den. I det här fallet finns ingen skillnad mellan de rekommenderade bönerna. Låt oss ta de starkaste rekommenderade bönerna som ett exempel: den frivilliga bönen innan Fadjr och Witr. Vi hittar bevis för att det är föreskrivet att ta igen bådadera.

Vad beträffar den frivilliga bönen innan Fadjr, så rapporterade bland andra at-Tirmidhî i sin ”as-Sunan” och Ahmad i sin ”al-Musnad” att efter att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) en dag hade bett klart Fadjr, såg han en man gå upp och be. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ifrågasatte den bönen. Efter att mannen hade bett klart berättade han att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stod och bad när han kom in i moskén varvid han inte kunde be den frivilliga bönen. Det var alltså den han tog igen. Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) godkände hans handling. Denna hadîth består av kuriosum:

1 – Det är tillåtet att ta igen den frivilliga bönen innan Fadjr.

2 – Det är tillåtet att ta igen den under förhatliga tider.

Ni vet allesammans att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Det finns ingen bön efter Fadjr så länge solen inte har gått upp och det finns ingen bön efter ´Asr så länge solen inte har gått ned.”

Denna hadîth är nämligen ett uttryckligt bevis för kompenseringen av en starkt rekommenderad bön; den frivilliga bönen innan Fadjr.

Låt oss nu förflyttas till Witr. Den är lika viktig som den frivilliga bönen innan Fadjr. Hanafiyyah säger till och med att Witr är obligatoriskt. Väl där ser vi hur uttryckligt profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Den som försover sig till sin Witr eller glömmer bort den skall be den när han vaknar eller kommer på den.”1

Det är precis som hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord om den obligatoriska bönen:

”Den som försover sig till bönen eller glömmer bort den skall be den när han kommer på den.”

Härmed befallde profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att den som glömmer bort eller försover sig till Witr tar igen den.

Till sist kommer de frivilliga bönerna till Dhuhr. Det har bekräftats att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tog igen dem efter ´Asr. Innan det hade han inte bett något efter ´Asr varför någon av hans hustrur frågade honom om orsaken. Hans svar var att ´Abdul-Qays delegation hade uppehållit honom från de frivilliga bönerna som han sedermera tog igen efter ´Asr. Därefter gjorde han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) det till en pågående Sunnah. Han började be efter ´Asr, vilket ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) sade:

”Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kom aldrig hem till mig efter ´Asr utan att han bad två Raka´ât.”

Därom tvista de lärde; var dessa två Raka´ât efter ´Asr som han bad hemma hos ´Â’ishah specifika för honom och ingen annan? Vissa sade att de är specifika för honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Ty han bad dem efter ´Asr samtidigt som han också sade:

”… och det finns ingen bön efter ´Asr så länge solen inte har gått ned.”

Somliga sade att alla muslimer får be dessa två Raka´ât. Enligt mig är den andra åsikten den övervägande. Det är alltså föreskrivet att be två Raka´ât efter ´Asr.

Vad gäller det omnämnda förbudet, så skall det behandlas på två sätt. Ett nämndes nyligen. Sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) två Raka´ât efter ´Asr är inskränkt med hans förbud för bönen efter ´Asr. Det understryks av ett annat förbud som är solklart och som bör tas på allvar eftersom de flesta försummar det. Abû Dâwûd rapporterade i sin ”as-Sunan” via ´Alî (radhiya Allâhu ´anh) som berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Det finns ingen bön efter ´Asr så länge inte solen är uppe och klar.”

Här finns ett undantag från det välkända förbudet:

”… och det finns ingen bön efter ´Asr så länge solen inte har gått ned.”

Här finns alltså en specificering, nämligen:

”… så länge inte solen är uppe och klar.”

Så länge solen är klar och uppe och inte på sin nedgång, så är det tid för bön. Men när den börjar dala nedåt och gulna, går den förbjudna tiden in. På så sätt är de två Raka´ât efter ´Asr inskränkta med solens gula färg. Det är alltså föreskrivet att ta igen missade Rawâtib inklusive under vissa föraktfulla tider.

1Abû Dâwûd (1431).