Kompenserad fasta får inte avbrytas

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Silsilat-ul-Ahâdîth as-Sahîhah (6/2/717-718)

2802 – Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Om det rör sig om kompenserad dag från Ramadhân, så ska du kompensera en dag istället. Och om det rör sig om frivillig fasta, så är det upp till dig om du vill kompensera den eller inte.”

Rapporterad av Ahmad, ad-Dârimî, at-Tahâwî i ”Sharh-ul-Ma´ânî”, at-Tayâlisî och at-Tabarânî i ”al-Mu´djam al-Kabîr” via Hammâd bin Salamah: Simâk bin Harb berättade för oss, från Hârûn bin bint Umm Hâni’, från Umm Hâni’ som sade:

Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) drack en dryck och bjöd sedan mig på den. Jag sade: ”Jag fastar, men jag vill inte avvisa din saliv.” Då sade han: ”Om det rör sig om kompenserad dag från Ramadhân, så ska du kompensera en dag istället. Och om det rör sig om frivillig fasta, så är det upp till dig om du vill kompensera den eller inte.”

Jag har tagit med den i ”Sahîh Sunan Abî Dâwûd”. Sett till hadîthens olika vägar har jag kommit fram till att den är minst sagt god eller kanske till och med autentisk. Enligt al-´Irâqî är en av dess berättarkedjor god.

Jag tog med denna formulering bara för att granska ash-Shawkânîs förståelse av den. Han citerade författaren till ”Hadâ’iq-ul-Azhâr” som menade att den som bryter kompenserad fasta syndar. Följaktligen avvisade ash-Shawkânî honom med ovanstående hadîth och sade:

Den bevisar att det är tillåtet att avbryta kompenserad fasta och istället fasta en annan dag. Även om hadîthens äkthet är diskutabel, ligger bevisbördan på den som påstår att kompenserad fasta inte får avbrytas.”1

För det första bevisar hadîthen inte alls att kompenserad fasta får avbrytas. Påbjuden kompensation fordrar inte tillåtet avbrott. Vet du inte att fastan i Ramadhân inte får avbrytas med samlag? Det till trots befallde profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) den som gjorde det att kompensera den dagen och sona. Att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) befallde Umm Hâni’ kompensation betyder inte att hennes handling var tillåten. Vad ska då sägas om hennes fasta var frivillig?

För det andra sade hon enligt at-Tirmidhî och andra:

Jag har syndat. Be om förlåtelse för mig.” Han sade: ”Hur så?” Hon svarade: ”Jag fastade och bröt fastan.” Då sade han: ”Bröt du en kompenserad fasta?” Hon sade: ”Nej.”

Om hon erkände synd enligt eget antagande, fanns det ingen möjlighet att fördöma henne för hennes avbrutna fasta om den så skulle vara i kompenserande syfte. Det enda som återstod var i så fall påbud om kompensation. Hos Abû Dâwûd heter tillägget:

Ingen skada skedd om fastan var frivillig.”

Uppenbarligen hade skadan varit skedd om fastan var i kompenserande syfte.

För det tredje ligger beviset i grundregeln; såsom det är förbjudet att oskäligt bryta fastan i Ramadhân är det också förbjudet att bryta dess kompensation. Den som hävdar något annat får bevisa det.

1as-Sayl al-Djarrâr (2/151).