Kom inte till min dörr

Imâm Abû Dâwûd Sulaymân bin al-Ash´ath as-Sidjistânî (d. 275)

Masâ’il-ul-Imâm Ahmad, sid. 355

1705 – Jag hörde Ahmad bli frågad om det är tillåtet att bara säga att Qur’ânen är Allâhs tal och sedan bli tyst. Han svarade:

Varför ska han bli tyst? Han hade kunnat vara tyst om inte människorna hade fallit i detta. Varför talar de inte när dessa talar?”

1706 – Jag hörde Ahmad nämna två män som förhöll sig passiva till Qur’ânen skapning och kallade andra till samma passivitet. Han bad mot dem och sade till mig om en av dem:

Denne är en väldig prövning.”

Han nämnde dem på ett ofint vis.

1707 – Jag såg en man från Bagdad komma hemma till Ahmad för att hälsa till honom. Jag fick reda på att det var Abû Bakr al-Mughâzilî och att han tillhörde de passiva. Ahmad sade till honom:

Gå iväg. Jag vill inte se dig komma till min dörr.”

Han tilltalade honom strävt och hälsade inte ens tillbaka. Därtill sade han:

Du är verkligen i behov av att få det ´Umar gav Sabîgh.” Han stängde dörren. Först förstod jag inte. Därefter berättade en av mina vänner för mig vad ´Umar hade gjort med Sabîgh.”

1708 – Jag hörde det sägas till Ahmad:

En Muhaddith som har anklagats för att vara passiv har skrivit ett brev till dig. Vill du ha det?” Han sade: ”Jag vill inte ha ett brev som består av sådant.” Det sades till honom: ”Det kan finnas något i det.” Då lät han dem komma med det.”