Kollektiv dyrkan mot smittor och sjukdomar

Hâfidh Ahmad bin Hadjar al-´Asqalânî (d. 852)

Badhl-ul-Ma´ûn fî Fadhl-it-Ta´ûn, sid. 319-320

Det inträffade på vår tid i början av pestens utbrott i Kairo 27 Rabî´ al-Awwal 833 då färre än 40 personer hade dött. Den 4 Djumâdâ al-Ûlâ blev människorna tillsagda att fasta tre dagar, liksom i samband med regnbön, varefter de gick ut i öknen för att åkalla tillsammans. Månaden var inte över förrän minst 1000 människor hade dött dagligen i Kairo.

Relevanta frågor ställdes varvid vissa ansåg handlingen vara föreskriven. De argumenterade med allmänna bevis för åkallan samt att liknande skedde på Kung al-Mu’ayyads tid, att resultatet var positivt och att inga lärde fördömde handlingen.

En annan grupp lärde ansåg det vara bättre att undvika sådant på grund av eventuella prövningar. Ty om handlingen medförde positiva resultat, kunde påståendet i sig vara riskabelt, och om den inte medförde positiva resultat, kunde folk börja tänka dåligt om lärde, rättfärdiga människor och åkallan. Jag gav liknande svar och tillade att om handlingen hade varit föreskriven, skulle den inte varit okänd för Salaf och världens tidigare lärde och deras anhängare. Vi känner inte till att några lärde har talat eller skrivit om det.