Klokhet och dumhet

´Allâmah ´Abdur-Rahmân bin Nâsir as-Sa´dî (d. 1376)

Taysîr-ul-Karîm, sid. 200

Allâh (´azza wa djall) sade:

هَاأَنتُمْ هَؤُلاء جَادَلْتُمْ عَنْهُمْ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا فَمَن يُجَادِلُ اللّهَ عَنْهُمْ يَوْمَ الْقِيَامَةِ أَم مَّن يَكُونُ عَلَيْهِمْ وَكِيلاً

Här är det ni som tar dem i försvar i frågor som gäller det jordiska, men vem skall försvara dem på Uppståndelsens dag inför Allâh? Vem skall vara deras talesman?”1

Denna vers uppmanar till jämförelse mellan det man tror medför jordiskt gagn på religionens bekostnad och dess följd i form av förlorad belöning eller resulterat straff. Låt den som utelämnar Allâhs påbud utav lathet och försumlighet fråga sig själv vad han har vunnit på det och vilken belöning han har mist i nästa liv. Vilken olycka, berövning och förlust har hans utelämning medfört?

Om han drabbas av frestelse ska han intala sig själv, att även om han släcker sin lust för tillfället, så kommer njutningen att avta med tiden. Kvar blir oro, bekymmer och skuld. Därtill berövas han på belöning samtidigt som han också drabbas av straff. Bara något av detta räcker för att den kloke ska dra sig tillbaka. Detta är något av det nyttigaste som en slav kan fundera över. Detta är verkligt förnuft. Den förnuftige är inte han som sägs vara förnuftig samtidigt som han okunnigt och orätt föredrar tillfällig njutning och pantsatt lugn oavsett följder och konsekvenser.

14:109