Kallarens plikt

´Allâmah Rabî´ bin Hâdî al-Madkhalî

al-Wasâyâ al-Manhadjiyyah, sid. 144-145

Jag svär vid Allâh att deras så kallade enande kall splittrar. Ty kallet är en trångsinnad sektanda som bygger sin lojalitet på en särskild punkt. Antingen är du med dem eller också mot dem. Det är en orätt splittring. Däremot kommer människorna att fly om du kallar dem till sanningen. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Jag såg en profet tillsammans med en grupp. Jag såg en profet tillsammans med en man och två män. Jag såg en profet utan någon.”1

Vad gjorde han för fel? De lämnade honom. Ansvarar han för denna flykt? Inte alls. Min uppgift är att kalla till sanningen och klargöra sanningen. Ingenting annat åligger dig än att klart ge till känna. Om hela samfundet accepterar ditt kall, så är det bara bra. Och om det flyr det, så är det som det är.

Jag kan tala om för er att lekmän vill väl, men det finns trösklar som splittrar och river samfundet. De vill inte att samfundet känner sanningen. Dessa människor lever i mörker och är villfarelsens ledare. Det finns inget som besvärar dem så mycket som muslimer enade kring Qur’ânen och Sunnah. De kysser din fötter, skänker dig pengar och ger sina barn till dig varvid du ser dig själv sitta på den högsta positionen. Inte ens kungar har det så bra ställt. Många vilsna personligheter helgas, får sina fötter kyssta och skänks stora pengar. De har positioner som både kungar och ministrar saknar. De slår vakt om den positionen medan samfundet tar raka vägen till helvetet och förslavas av islams fiender. Själva är de oberörda. Så länge de får sina egenintressen uppfyllda på detta vis, får det gå som det går för folket. Tyvärr tänker många människor så.

1 al-Bukhârî (5705) och Muslim (220).