Ingen nytta med honom

Imâm as-San´ânî (d. 1182 – rahimahullâh) sade:

Denna bok ”Tathîr-ul-I´tiqâd ´an Adrân-il-Ilhâd” är min skyldighet att skriva då jag ser och vet övertygat hur slavar tas till vederlikar i städer, byar och länder i Jemen, Levanten, Egypten, Nadjd, Tihâmah och alla andra islamiska länder. Det handlar nämligen om dogmer om gravar och levande och samtidigt syndiga människor som säger sig besitta vetskap om det dolda och visioner. De ber inte i moskén med muslimer. Du ser dem inte i Rukû´ eller Sudjûd. De saknar kunskap om Sunnah och Qur’ânen. De bävar inte för Uppståndelsen eller Räkenskapen. Således är jag ålagd att fördöma det Allâh har ålagt mig att fördöma och inte tillhöra dem som döljer det som är obligatoriskt att klargöra.”1

Det är nämligen anledningen att avhandlingen skrevs. Han såg själv hur folk som tillskrev sig själva islam avgudade. Också pålitliga människor underrättade honom om avguderiet som tog plats runtom i den islamiska världen. Därför tog han sig an att författa denna avhandling. Han ville bara människorna väl, klarlägga sanningen och avvisa falskheten. Det är ju den lärdes plikt. Vad finns det för nytta med den lärde som tiger? Det är som att han inte finns. Han är som en bok som bara ligger i bokhyllan; den gagnar enbart då den brukas. Detta är den lärdes uppgift. De lärde är profeternas arvingar. Vilken uppgift hade profeterna? Deras uppgift var att kalla till Allâh, påbjuda Tawhîd och förbjuda avguderi.

1Tathîr-ul-I´tiqâd ´an Adrân-il-Ilhâd, sid. 48