Fråga: Säger man att personen som faller i större avguderi, som att söka skydd av någon än Allâh och slakta för någon annan än Allâh, är otrogen eller måste han först få reda på sanningen?

Svar: Ingen som faller i avguderi och kan vara okunnig om det skall dömas för avguderi förrän han har fått reda på sanningen. På samma sätt straffas man inte för synden som inte är avguderi om man faller i den utav okunnighet och kan vara okunnig om den.

Om en person faller i otukt och är en ny muslim som inte vet att otukt är förbjuden, straffar vi inte honom för att han är okunnig.

Detsamma gäller personen som utav okunnighet söker skydd av någon annan än Allâh och som vi vet kan vara okunnig om det. Han skall inte dömas för otro. Verserna är uttryckliga och många om att man inte döms för otro utan kunskap:

وَمَا كَانَ رَبُّكَ مُهْلِكَ الْقُرَى حَتَّى يَبْعَثَ فِي أُمِّهَا رَسُولًا يَتْلُو عَلَيْهِمْ آيَاتِنَا وَمَا كُنَّا مُهْلِكِي الْقُرَى إِلَّا وَأَهْلُهَا ظَالِمُونَ

”Men din Herre förgör inte städer som inget sändebud ännu kommit till för att framföra Våra budskap. Och Vi låter inte städer gå under där invånarna inte begår [djupt] orättfärdiga handlingar.”1

Orättfärdighet sker först efter omedgörlighet och motstridighet. Allâh (ta´âlâ) sade också:

رُّسُلاً مُّبَشِّرِينَ وَمُنذِرِينَ لِئَلاَّ يَكُونَ لِلنَّاسِ عَلَى اللّهِ حُجَّةٌ بَعْدَ الرُّسُلِ

”Sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört] sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Allâh.”2

Han klargjorde att människorna inte kan skylla på något inför Allâh om Han sänder ett sändebud som lär dem vad som är förbjudet och vad som är avguderi. Allâh (ta´âlâ) sade också:

وَمَا كُنَّا مُعَذِّبِينَ حَتَّى نَبْعَثَ رَسُولاً

”Vi straffar inte [ett folk] förrän Vi sänt sändebud [till dem].”3

Allâh (ta´âlâ) sade:

وَمَن يُشَاقِقِ الرَّسُولَ مِن بَعْدِ مَا تَبَيَّنَ لَهُ الْهُدَى وَيَتَّبِعْ غَيْرَ سَبِيلِ الْمُؤْمِنِينَ نُوَلِّهِ مَا تَوَلَّى وَنُصْلِهِ جَهَنَّمَ وَسَاءتْ مَصِيرًا

”Men den som sedan vägledningen har klargjorts för honom sätter sig upp emot sändebudet och vill gå en annan väg än de troende, honom låter Vi gå dit han vill gå och [därefter] låter Vi honom brinna i helvetet – vilket jämmerligt mål!”4

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

وَمَا كَانَ اللّهُ لِيُضِلَّ قَوْمًا بَعْدَ إِذْ هَدَاهُمْ حَتَّى يُبَيِّنَ لَهُم مَّا يَتَّقُونَ

”Allâh låter inte de människor som Han har kallat [till trons väg] gå vilse, förrän Han har klargjort för dem vad de bör avhålla sig från.”5

Verser med liknande betydelse är många i antal. En person kan inte veta vad Allâh har förbjudit utan kunskap från sändebuden.

Om den här personen är muslim som ber, fastar, betalar allmosan och vallfärdar och därtill söker skydd av någon annan än Allâh utan att veta att det är förbjudet, så är han muslim förutsatt att han kan vara okunnig om det. Det vill säga att han är en ny muslim eller bor i ett land i vilket detta är utspritt och är som tillåtet och där det inte finns lärda som förklarar för dem.

Skulle han däremot bo i ett land i vilket Tawhîd är stabilt och etablerat, finns det en risk att han ljuger i fall han skulle säga sig vara okunnig.