Ingen dementerade måndelningen

Shaykh-ul-Islâm Ahmad bin Taymiyyah (d. 728)

al-Djawâb as-Sahîh (1/251)

Allâh (´azza wa djall) sade:

اقْتَرَبَتِ السَّاعَةُ وَانشَقَّ الْقَمَرُ وَإِن يَرَوْا آيَةً يُعْرِضُوا وَيَقُولُوا سِحْرٌ مُّسْتَمِرٌّ وَكَذَّبُوا وَاتَّبَعُوا أَهْوَاءهُمْ وَكُلُّ أَمْرٍ مُّسْتَقِرٌّ وَلَقَدْ جَاءهُم مِّنَ الْأَنبَاء مَا فِيهِ مُزْدَجَرٌ حِكْمَةٌ بَالِغَةٌ فَمَا تُغْنِ النُّذُرُ

STUNDEN NÄRMAR sig och månen har rämnat! Men om de får se ett tecken, vänder de sig bort och säger: “Alltid dessa trollkonster!” – De är beslutna att beljuga och följer vad de själva tycker och önskar. Men allt har sin fasta bestämmelse. De har fått lyssna till berättelser som borde ha hållit dem tillbaka – en djup visdom, men varningarna var till ingen nytta.”1

Därefter berättade Han (ta´âlâ) hur det gick för folk som beljög profeter som Nûh, Hûd, Sâlih och Lût (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och Han nämnde hur det gick för Farao. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) läste upp denna sura inför stora folksamlingar och högtider. Alla hörde honom nämna måndelningen. Förnekarna anklagade måndelningen för magi. Alla människor – troende, hycklare och hedningar – erkände den. Ingen dementerade måndelningen. När ´Umar bin al-Khattâb (radhiya Allâhu ´anh) frågade Abû Wâqid al-Layhtî (radhiya Allâhu ´anh) om Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) läsning under ´Îd-bönerna, sade han:

Han brukade läsa ”Qâf” och ”al-Qamar”.”2

Om måndelningen inte ägt rum skulle det varit självklart för alla troende att beljuga honom, än mer hans fiender bland hedningar och hycklare, framför allt med tanke på att han läste upp det inför stora folksamlingar. Därtill månade Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) oerhört mycket om att folk skulle betro och följa honom samtidigt som han också var den mest erfarne om politik. Om inte måndelningen ägt rum skulle han aldrig pratat och reciterat Qur’ânen om den inför alla människor och påstått att den är hans tecken. Inte ens den minst erfarne politikern skulle argumenterat med en självklar lögn i bevisande syfte och dessutom inför största folksamlingar.

154:1-5

2Muslim (891).