Imorgon skrattar muslimerna

Allah (´azza wa djall) sade:

إِنَّ الَّذِينَ أَجْرَمُوا كَانُواْ مِنَ الَّذِينَ آمَنُوا يَضْحَكُونَ وَإِذَا مَرُّواْ بِهِمْ يَتَغَامَزُونَ وَإِذَا انقَلَبُواْ إِلَى أَهْلِهِمُ انقَلَبُواْ فَكِهِينَ وَإِذَا رَأَوْهُمْ قَالُوا إِنَّ هَؤُلَاء لَضَالُّونَ وَمَا أُرْسِلُوا عَلَيْهِمْ حَافِظِينَ فَالْيَوْمَ الَّذِينَ آمَنُواْ مِنَ الْكُفَّارِ يَضْحَكُونَ

DE som har slagit sig till ro med sin synd brukade skratta åt de troende, och när de gick förbi dem utbytte de sinsemellan menande blickar; när de sedan återvände till de sina [fortsatte de] med sina skämt. Och när de såg dem sade de: “Dessa har sannerligen gått vilse!” Men de hade inget uppdrag att vaka över dem! Denna Dag skall de troende skratta åt de otrogna.”1

De syndiga är de trotsiga och avvikande. I jordelivet brukade de skratta åt de troende, skämta om dem, göra narr av dem och nedvärdera dem.

وَإِذَا مَرُّواْ بِهِمْ

… och när de gick förbi dem…”

Vem gick förbi vem? Versen kan förstås på båda sätten; när de troende passerar syndarna och när syndarna passerar de troende. Det finns en viktig princip som måste förstås beträffande Qur’ân-tolkning; när en vers kan förstås på två sätt som inte är paradoxala, måste den förstås på båda sätten, ty det är allmännare. Om vi förstår versen på båda sätten betyder den:

1 – När syndarna passerar de troende utbyter de sinsemellan menande blickar.

2 – När de troende passerar syndarna utbyter de sinsemellan menande blickar.

Alltså omfattar versen båda betydelserna.

Att de utbyter sinsemellan menande blickar innebär att de uppmanar varandra att titta på dem utav narr, skämt och nedvärdering.

وَإِذَا انقَلَبُواْ إِلَى أَهْلِهِمُ انقَلَبُواْ فَكِهِينَ

… när de sedan återvände till de sina [fortsatte de] med sina skämt.”

När syndarna kommer hem gläds de över hur de har gjort narr av de troende. De skämtar, skojar och roas i tron om att de är räddade och att de har överrumplat de troende. Men det är faktiskt tvärtom. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَإِذَا رَأَوْهُمْ قَالُوا إِنَّ هَؤُلَاء لَضَالُّونَ

Och när de såg dem sade de: “Dessa har sannerligen gått vilse!”

När syndarna ser de troende säger de att de är vilsna, efterblivna, inbitna, extrema och andra beskrivningar. Dessa människor har sina arvingar idag. Det finns människor som beskyller bra människor för att vara tillbakasträvande och efterblivna. De anklagar de religiösa för att vara extrema och inbitna. Värre än så är att de beskyllde sändebuden för att vara magiker eller galningar. Han (ta´âlâ) sade:

كَذَلِكَ مَا أَتَى الَّذِينَ مِن قَبْلِهِم مِّن رَّسُولٍ إِلَّا قَالُوا سَاحِرٌ أَوْ مَجْنُونٌ

Så har det alltid varit. Inget sändebud kom till dem som levde i gångna tider utan att de kallade honom trollkarl eller galning.”2

Sändebudens arvingar bland de lärde och religiösa kommer att få uppleva det sändebuden upplevde av öknamn, narr och annat. Till det hör Ahl-ul-Bid´as och Mu´attilahs öknamn till Salaf som bekräftade Allâhs egenskaper. De kallade dem för Hashwiyyah, Mudjassimah, Mushabbihah och annat för att locka människorna från vägledningen. Därefter sade Allâh (ta´âlâ):

وَمَا أُرْسِلُوا عَلَيْهِمْ حَافِظِينَ

Men de hade inget uppdrag att vaka över dem!”

Syndarna har inte fått i uppdrag att kontrollera och döma dem – det gör Allâh (´azza wa djall). Sedan sade Han (ta´âlâ):

فَالْيَوْمَ الَّذِينَ آمَنُواْ مِنَ الْكُفَّارِ يَضْحَكُونَ

Denna Dag skall de troende skratta åt de otrogna.”

Det vill säga på Domedagen. De troende skall skratta åt de otrogna. Vid Allâh! Det är skrattet som inte efterträds av gråt till skillnad från syndarnas skratt åt de troende i jordelivet. Efter det skrattet kommer gråt, sorg, elände och bedrövelse.

183:29-32

251:52