Fråga: Beträffande debatten som ägde rum mellan Imâm Ahmad och Imam ash-Shâfi´î (radhiya Allâhu ´anhumâ) och som står i Sayyid as-Sâbiqs Fiqh-us-Sunnah (1/95), nämner as-Subkî i Tabaqât-ush-Shâfi´iyyah att de debatterade om personen som lämnar bönen. ash-Shâfi´î sade till Ahmad: ”Säger du att han hädar?” Ahmad svarade: ”Ja.” Då sade ash-Shâfi´î: ”Hur konverterar han till islam då?” Ahmad svarade: ”Han skall säga att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud.” Då sade ash-Shâfi´î: ”Personen säger alltid det och lämnar inte det.” Ahmad sade: ”Då får han be.” ash-Shâfi´î sade: ”Den otrognes bön är ogiltig och hans anses inte vara muslim bara för att han ber.” Då blev Imâm Ahmad (rahimahullâh) tyst. Vad anser ni om denna debatt och vad betyder den?

Svar: Först och främst måste den här debatten bekräftas. Har den verkligen ägt rum mellan Imâm ash-Shâfi´î och Imâm Ahmad (rahimahumâ Allâh). Den måste vara bekräftad från dem via en autentisk berättarkedja utmed Muhaddithûns villkor. Bara för att as-Subkî, som levde flera hundra år efter Imâm ash-Shâfi´î och Imâm Ahmad, nämner den i Tabaqât-ush-Shâfi´iyyah betyder det inte att den är bekräftad från dem.

Därtill är dialogen respektlös. Det är ytterst osannolikt att Imâm ash-Shâfi´î talar så med Imâm Ahmad med tanke på den fullkomliga och lämpliga högaktning som fanns mellan dem två.

Denna debatt motstrider den kända åsikten från Imâm Ahmads rättsskola. Den kända åsikten från Imâm Ahmads rättsskola är att den som hädar genom att lämna bönen konverterar till islam genom att börja be. Börjar han be betraktas han som muslim. Detta är det kända från Imâm Ahmads (rahimahullâh) rättsskola.

Åhöraren och frågeställaren skall veta att den som hädar via en faktor konverterar inte till islam genom att endast uttala trosbekännelsen förrän han korrigerar det som han har hädat i. Om han exempelvis uttalar trosbekännelsen och förnekar allmosans, fastans eller vallfärdens plikt blir han inte muslim förrän han bekräftar plikten som han dessförinnan har förnekat. Principen säger att den otrogne avfällingen som hädar på ett visst sätt nyttar intet av trosbekännelsen förrän han korrigerar orsaken bakom vår Takfîr på honom.

Baserat på detta säger vi att den som inte ber är otrogen om han så skulle vittna att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud. Han är inte muslim förrän han ber. Vi har gjort Takfîr på honom på grund av en orsak. Därför måste denna orsak upphöra. När orsaken upphör, säger vi att han är muslim. Utmed detta skiljer vi mellan den ursprunglige hedningen som konverterar till islam via trosbekännelsen och avfällingen som praktiserar någon faktor som utesluter en ur religionen. Vi säger inte att han är muslim förrän han lämnar orsaken bakom vår Takfîr på honom. Detta är kruxet i frågan.

Sålunda anser jag att berättelsen om de två ädla imamerna är osannolik då det är känt vilken högaktning som fanns mellan dem. Denna dialog är respektlös. Inte skulle ash-Shâfi´î tilltala Imâm Ahmad på det viset med tanke på den högaktning som fanns mellan dem.

För det andra betyder det inte att den är autentisk bara för att den nämns i Tabaqât-ush-Shâfi´iyyah. Alla uttalanden som tillskrivs en person måste verifieras fram till honom. Det kan vara ett uttalande som saknar berättarkedja. Det kan var ett uttalande som består av en svag berättarkedja så att den saknar värde. Detta måste alltså tillämpas.

För det tredje motstrider debatten den kända åsikten från Imâm Ahmads (rahimahullâh) rättsskola som säger att den som hädar genom att inte be konverterar till islam först via bönen om han så skulle vittna att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud.

Fråga: Det är som om frågeställaren vill fråga vad ash-Shâfi´î anser om den som inte ber.

Svar: Den kända åsikten i ash-Shâfi´iyyahs rättsskola är att man inte är otrogen om man inte ber. Bevisen bevisar dock att han visst är otrogen. Den troende är skyldig att följa det som Qur’ânen och Sunnah bevisar. Det är hans skyldighet:

فَإِن تَنَازَعْتُمْ فِي شَيْءٍ فَرُدُّوهُ إِلَى اللّهِ وَالرَّسُولِ إِن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللّهِ وَالْيَوْمِ الآخِرِ ذَلِكَ خَيْرٌ وَأَحْسَنُ تَأْوِيلاً

”Och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Allâh och sändebudet, om ni tror på Allâh och den Yttersta dagen. Detta är bäst och det [gynnar] en riktig och lycklig utgång.”¹

De lärdas meningsskiljaktigheter är ett hav som saknar strand. Måttstocken som delar mellan dessa meningsskiljaktigheter är Qur’ânen och Sunnah. I de tidigare sittningarna nämnde vi bevisen för att den som inte ber är otrogen och att hans otro utesluter honom ur religionen. Den som inte ber har ingen islam, sade de troendes ledare ´Umar bin al-Khattâb (radhiya Allâhu ´anh).