Fråga: Kan ni klargöra skillnaden mellan oinskränkt Takfîr (Takfîr Mutlaq) och inskränkt Takfîr (Takfîr Mu´ayyan)?

Svar: Takfîr, Tafsîq och Tabdî´ är beskrivningar beroende på betydelser. Om betydelserna finns, finns även beskrivningarna. Om betydelserna som fordrar denna beskrivning finns i en person, tillämpas de på honom.

Det är inte tillåtet för oss att säga att en person är otrogen förrän vi försäkrar oss om två saker:

1 – Att handlingen verkligen är otro. Om vi vet inte vet och tvivlar förblir muslimen i princip i islam. Det är inte tillåtet att göra Takfîr på honom. Exempel på det är att man säger att alkoholmissbrukaren är otrogen. Det är förbjudet. Vi säger inte att han är otrogen förrän vi vet att Sharî´ah säger att han är otrogen.

2 – Att Sharî´ahs Takfîr verkligen tillämpas på personen på så sätt att villkoren för Takfîr appliceras på honom. Ett av villkoren är att han vet och avser. Om han inte vet gör vi inte Takfîr på honom. Ty han har inte fått reda på sanningen än. Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

وَمَا كَانَ رَبُّكَ مُهْلِكَ الْقُرَى حَتَّى يَبْعَثَ فِي أُمِّهَا رَسُولًا يَتْلُو عَلَيْهِمْ آيَاتِنَا وَمَا كُنَّا مُهْلِكِي الْقُرَى إِلَّا وَأَهْلُهَا ظَالِمُونَ

”Men din Herre förgör inte städer som inget sändebud ännu kommit till för att framföra Våra budskap. Och Vi låter inte städer gå under där invånarna inte begår [djupt] orättfärdiga handlingar.”¹

رُّسُلاً مُّبَشِّرِينَ وَمُنذِرِينَ لِئَلاَّ يَكُونَ لِلنَّاسِ عَلَى اللّهِ حُجَّةٌ بَعْدَ الرُّسُلِ

”Sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört] sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Allâh.”²

وَمَا كُنَّا مُعَذِّبِينَ حَتَّى نَبْعَثَ رَسُولاً

”Vi straffar inte [ett folk] förrän Vi sänt ett sändebud [till dem].”³

Det finns flera verser kring ämnet. Så om en person inte vet att något är otro gör vi inte Takfîr på honom.

För det andra skall personen mena den otro som han säger eller gör. Om han är tvingad eller råkar uttala otro hädar han inte. Beviset för det är Allâhs (ta´âlâ) ord:

مَن كَفَرَ بِاللّهِ مِن بَعْدِ إيمَانِهِ إِلاَّ مَنْ أُكْرِهَ وَقَلْبُهُ مُطْمَئِنٌّ بِالإِيمَانِ وَلَكِن مَّن شَرَحَ بِالْكُفْرِ صَدْرًا فَعَلَيْهِمْ غَضَبٌ مِّنَ اللّهِ وَلَهُمْ عَذَابٌ عَظِيمٌ

”Den som förnekar Allâh efter att ha antagit tron – inte den som är utsatt för tvång, fastän hans hjärta förblir tryggt i sin övertygelse, utan den som frivilligt öppnar sig för otron – sådana [människor] ådrar sig Allâhs vrede och ett hårt straff väntar dem.”⁴

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Allâh gläds mer över Sin tjänares ånger då han ångrar sig inför Honom, än när någon av er hittar sitt försvunna riddjur på ett öppet landskap. På den hade han dessförinnan sin föda och dricka. När han då tappar allt sitt hopp om sitt riddjur, beger han sig till ett träd för att lägga sig i dess skugga. Under tiden som han befinner sig i detta tillstånd, ser han plötsligt det vid sig och tar tag i dess grimma. Därefter säger han i den extrema glädjen: ”Allâh! Du är min tjänare och jag är Din herre.”

Hans ord ”Allâh! Du är min tjänare och jag är Din herre” är otro. Men avsåg han det? Nej. Han råkade säga fel.

Alltså måste dessa två villkor uppfyllas; kunskap och vilja och avsikt. Om han varken vill det eller avser det, utesluts [Takfîr].

Ett annat exempel är den syndige mannen som samlade sin familj och befallde dem att bränna hans kropp när han dör och hälla ut askan i vattnet så att Allâh inte kan straffa honom. När Allâh sedan samlar ihop honom och frågar honom varför han gjorde så, sade han:

”Herre! Utav rädslan för Ditt straff.”

Därav förlät Allâh honom. Den här mannen var okunnig om att Allâh förmår återsamla honom och ställa honom inför rätta.

Alltså behövs två ting:

1 – Kunskap om att faktorn är otro.

2 – Kunskap om att villkoren tillämpas på personen. Vi måste alltså veta om Takfîrs villkor uppfylls i personen. Ett av villkoren är kunskap och avsikt.

Därför görs det skillnad mellan ett uttalande eller en handling som är otro och att den som uttalar otro eller gör otro är otrogen. Det han säger eller gör kan vara otro utan att han själv är otrogen för att villkoren inte uppfylls i honom.

Baserat på detta varnar jag ytterst allvarligt för att ha bråttom med Takfïr på folk vari villkoren för Takfïr inte har klargjorts. Om du gör Takfîr på en person måste du likaså bekräfta att han är i helvetet. Du har härmed bekräftat en dom och domens fordring. Frågan är mycket farlig. Takfîr fordrar att personen hatas, att man avsvär sig honom, undviker honom, varken lyssnar till eller lyder honom om han skulle vara ledare och andra konsekvenser som medföljer från den här frågan som människan måste hålla tungan i styr i.