Ibn Taymiyyahs åsikt om Tawassul är inte ny

Publicerad: 2012-11-03
Författare: ´Allâmah Sâlih bin Fawzân al-Fawzân
Källa: al-Bayân li Akhtâ’ Ba´dh-il-Kuttâb, sid. 148-149

 

På sidan 149 undrar al-Bûtî över Tawassul via Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) status efter hans död eller via någon rättfärdig persons status efter dennes död. Är det en innovation? Eller skall det jämföras med Tawassul via profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) när han levde? I så fall är det inte någon innovation.

Han svarar inte på frågorna. Han låter läsaren förbli förvirrad.

För det första finns det inget bevis för Tawassul via en persons status, oavsett om han är levande eller död. Därför råder det inga tvivel om att handlingen är en innovation.

För det andra var det tillåtet att göra Tawassul via profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillbedjan när han levde eftersom han kunde be för en. Efter hans död är det en innovation att göra det och en förbjuden handling då han inte kan be för någon. Likaså gjorde inte följeslagarna något sådant efter hans död. De gjorde det endast när han levde. Hans liv skall inte jämföras med hans tillstånd som död då det finns väldigt stora skillnader mellan de båda tillstånden, vilket är solklart för alla förnuftiga. Det är endast mytomanerna som jämför dessa två tillstånd med varandra.

Trots det hävdar han på sidan 155 att det känns inte till att någon gjorde denna skillnad innan Ibn Taymiyyah och att varken Salaf eller bevisen gjorde någon skillnad.

Det verkar som att han inte har läst vad de lärda säger om ämnet och vad Ibn Taymiyyah nämner i boken ”at-Tawassul wal-Wasîlah” av Salafs och imamernas utlåtanden i frågan. Eller är det kanske hans aggression mot honom som fick honom att glömma det?

Därtill tillskriver han Salaf något de inte har sagt och tillämpar bevisen på ett felaktigt sätt. Han kommer inte med något bevis. Hur skall han förresten göra det?

En forskare som Dr. al-Bûtî är skyldig att inte kritisera någon förrän han har läst dennes ord och forskat kring dennes bevis så att han kan veta i fall han har rätt eller fel. Det är rättvist och opartiskt. Man måste dock veta att Dr. al-Bûtî har dessa fel i flera böcker och som har avvisats av Shaykh Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (hafidhahullâh).

Sedan tar han lätt på frågan och säger på sidan 146:

”Den här frågan är inte så stor så att den skall splittra muslimerna eller dela upp dem i två grupper.”

Jag svär vid Allâh att frågan är farlig. Den berör självaste trosläran och leder till avguderiet. Hur kan den då vara mild?