Ibn Taymiyyah om Mâlik ad-Dârs berättelse

Publicerad: 2011-01-18
Författare: Shaykh-ul-Islâm Ahmad bin Taymiyyah
Källa: Qâ´idah ´Adhîmah, sid. 116-121

 

Om det sägs:

“Det har rapporterats att en man gick till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav året det rådde svår torka och sade: ’Allâhs sändebud, be om regn till ditt samfund, för de håller på att gå under. Tillbe Allâh för oss!’ Därefter såg han profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) i drömmen och han sade: ”Gå till ´Umar och säg ’Var klipsk’ och säg till honom att han tillsammans med människorna ber för regn.” Därpå bad ´Umar om regn och människorna fick regn.”

svaras det på följande sätt:

Detta är ett bevis mot motståndaren. När den här mannen bad honom, sade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inte: ”Jag skall be för er” utan han beordrade dem det som hade föreskrivits för dem, nämligen att tillbe Allâh och be Honom om regn. Detta tyder på att han beordrade dem att lyda Allâh och Hans sändebud och att be om regn. Det han föreskrev åt dem är det han föreskrev åt dem då han levde. Efter att han hade dött beordrade han dem det han beordrade dem då han levde. Och mannen som sade till honom: ”Be för ditt samfund” är okänd och var varken från Muhâdjirûn eller från Ansâr; de vilkas väg tas som förebild. Likaså räcker det att du vet att ingen från Muhâdjirûn eller Ansâr gick till hans grav för att be honom om tillbedjan utom en okänd man som man inte känns vid. Men vad beträffar Muhâdjirûn och Ansâr som är de kunnigaste människorna om hans religion, så var det ingen som gick till honom för att be honom om tillbedjan. Dessutom skall man veta att denna person inte fick sin bön bönhörd. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade inte: ”Jag skall be för er”, utan han sade: ”Lyd min beordring; det är ni som skall tillbe Allâh så att Han bönhör er.”

Detta är sanningen som Allâh sände honom med. Sannerligen ligger detta livets samt det Kommande livets lycka i att lyda honom, följa honom, rätta sig efter honom, utföra det han har beordrat, avstå från det han har förbjudit, älska hans vänner, hata hans fiender, anse det tillåtet som han har förklarat vara tillåtet, anse det förbjudet som han har förklarat vara förbjudet, samt bekräfta allt som han har underrättat om Allâh, Hans änglar, Hans Skrifter, Hans sändebud, Domedagen samt alla andra frågor som berör det Dolda. Han är den som säger sanningen vad han än talar om. Han är den som inte talar av egen drift utan det är en uppenbarelse som uppenbaras. ´Abdullâh bin ´Amr bad honom om tillåtelse om att skriva ned det han hörde från honom. Då sade några från Quraysh: ”Sannerligen talar Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) när han är arg och när han är glad.” Då sade han: ”Skriv! För vid Honom i Vars Hand min själ ligger i, inget annat än sanning har kommit ut ur den.” och pekade på munnen.”1

Om han hade lagstiftat för Muslimerna att be honom om att be om förlåtelse, seger och regn, vilket de gjorde av honom då han levde, skulle det ha varit allmänt känt och rapporterat från honom, på samma sätt som alla andra av hans angelägenheter har rapporterats från honom. Sannerligen sade han (i betydelse):

”Jag kommer att lämna er i klarhet; dess natt är som dess dag och ingen avviker från den utom den som har gått under.”2

Abû Dharr sade:

”Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade gått bort och det förekom inte ens en fågel i himlen viftandes med sina vingar, utan att han gav oss kunskap om den.”3

Om han då hade föreskrivit åt dem att be honom om böner efter att han hade dött, skulle det ha varit känt för dem samt rapporterat. Likaså skulle hans följeslagare vara kunnigare om det än någon annan, ty det fanns ingen som lydde honom eller följde hans Sunnah som de gjorde, och likaså skulle de efter att han hade dött gått till hans grav och bett honom om att be för dem om förlåtelse, vägledning, seger, tillhandahållande och dylikt, på samma sätt som de gjorde det då han levde. Trots det, lärde sig de förträffligaste bland dem, som Abû Bakr och hans andra, att inte be någon annan än Allâh. Om Abû Bakr skulle tappa sin piska, sade han aldrig: ”Kan du ta upp den åt mig”, utan han sade:

”Min vän beordrade mig att inte be människorna om något.”4

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till Ibn ´Abbâs (i betydelse):

”Om du vill be om något, be Allâh, och om du vill söka hjälp av någon, sök hjälp av Allâh.”5

Om det hade varit lagstiftat att be den döde om tillbedjan och medling, vilket det var då han levde, skulle det ha varit Sunnah att en man beger sig till en rättfärdig människas grav, oavsett om hon är en profet eller inte, och säger: ’Be för mig om förlåtelse, seger, vägledning och uppehälle. Be din Herre för mig.’ Därmed skulle denna man tas som en medlare, precis som de kristna och många Muslimska innovatörer har gjort. Om detta är tillåtet, är det även tillåtet att be änglarna och säga: ”Djibrîl! Mîkâ’îl! Medla till er Herre för oss! Be för oss!”

Dock är det känt att detta varken tillhör Muslimernas eller något sändebuds religion. Ingen av profeterna lagstiftade åt skapelsen att be döda, rättfärdiga och frånvarande människor eller änglar om bön och medling. Nej, detta är källan till avguderi! Sannerligen tog avgudadyrkarna dem just som medlare. Han (ta´âlâ) sade:

”Vid sidan av Allâh dyrkar de vad som varken kan skada eller gagna dem och säger: ”De är våra medlare hos Allâh.” Säg: ”Vill ni underrätta Allâh om något i himlarna eller på jorden som Han inte känner till?””6

1 Abû Dâwûd, Ahmad och ad-Dârimî – autentisk enligt al-Albânî.

2 Ibn Mâdjah – autentisk enligt al-Albânî.

3 Ahmad och at-Tabarânî – al-Haythamî sade: ”Dess män är autentiska.”

4 Ahmad – dess berättarkedja är svag enligt Ahmad Shâkir.

5 at-Tirmidhî och Ahmad – autentisk enligt al-Albânî.

6 10:18. Qâ´idah ´Adhîmah, sid. 116-121, Dâr-ul-´Âsimah, 1418/1997.