Ibn ´Âbidîns falska anklagelse

Många lärde beskyller Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb för otro och villfarelse. Antingen beror det på att de inte har korrekt kännedom om honom eller också beror det på lust och fanatism. Sanningen är att de saknar bevis från Qur’ânen och Sunnah för att Shaykhen skall vara otrogen eller ens vilsen. Ibn ´Âbidîn sade:

Avsnitt om ´Abdul-Wahhâbs anhängare, vår tids Khawâridj

Författaren sade:

De gör Takfîr på vår profets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare.”

Numera vet du att det är ingalunda krav för att kallas för ”Khawâridj”. Den definitionen klargör bara tillståndet hos dem som revolterade mot ´Alî (radhiya Allâhu ´anh). Annars räcker det att de beskyller personen som de revolterar mot för otro. Det gjorde exempelvis dagens anhängare till Ibn ´Abdil-Wahhâb som uppstod i Nadjd och tog makten över Makkah och Madînah. De tillskriver sig Hanâbilah men anser att bara de är muslimer och att alla oliktänkare är avgudadyrkare. Till följd därav tillåter de att Ahl-us-Sunnah och deras lärde dödas. Till sist krossade Allâh deras styrka, förstörde deras land och lät den muslimska armén besegra dem 1233.”1

Detta tal består av en vanföreställning. Han hette Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb och inte ´Abdul-Wahhâb. I så fall måste associeringen med honom heta ”Muhammadî” och inte ”Wahhâbî”. Shaykh ´Abdullâh bin Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb sade:

”Om en person som flyr sanningen och vägrar att underkasta sig den säger att vårt beslut om att den som ber sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om medling är en avgudadyrkare vars liv är tillåtet att tagas fordrar att man gör Takfîr på de flesta muslimerna, och i synnerhet de senare generationerna vars erkända lärde sade att handlingen är rekommenderad och fördömde starkt dem som motsatte sig det, är svaret att det inte alls fordrar det. På samma sätt fordrar det inte att vi är Mudjassimah bara för att vi säger att Allâh är uppe.

Angående dem som har dött, är de ett folk som har gått bort. Vi gör endast Takfîr på den som får reda på vårt kall till sanningen, får argumenten klargjorda för sig och får reda på sanningen och sedan arrogant och envist vidhåller – likt majoriteten som vi bekrigar idag – och fortsätter praktisera avguderi och låta bli att utföra plikterna och öppet synda de allvarliga och förbjudna handlingarna. Vad gäller minoriteten som vi krigar mot, gör vi det för att de stödjer folk som de ovannämnda, behagas av dem, utökar deras antal och sluter sig till dem.

Om det sägs att när den försumlige påminns tar han till sig. Men vad gör man med dem som skriver ned bevisen och får reda på vad de exemplariska lärde har sagt och vidhåller till dess att de dör?

Vi anser inte att det skall hindra oss från att ursäkta dem och säga att de inte var otrogna då det inte fanns någon som argumenterade med ord och svärd för denna fråga på deras tid. De hade alltså inte fått reda på sanningen och inte heller hade det fått argumenten klargjorda för sig. Faktum är att de flesta på deras tid enades om att undvika Sunnah-imamernas böcker helt och fullt. Den som råkade få syn på dem vände dem ryggen innan de fick fotfäste i deras hjärtan. Deras stora var ständigt på deras små för att de inte alls skulle titta i dessa böcker. Likaså fick man på sig kungarna om något av det fastnade i ens hjärta och det enda undantaget var dem som Allâh hade skonat.”2

Det bevisar Ibn ´Âbidîns falska anklagelse mot Shaykhen då han anklagar honom för att anse alla andra människor vara avgudadyrkare och att bara hans trosfränder är muslimer. Det bevisar också att hela Shaykhens dogm är överensstämmande med Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs dogm samt att alla smaklösa och falska dogmer som han anklagats för är rena påhitt. Redan under hans livstid anklagades han för dem, men han avvisade dem alltid och tog jämnt och ständigt avstånd från dem. Sammanfattningsvis är det falskt att påstå att Shaykhen hittade på en ny religion eller inriktning. Inte heller är det rättvist eller korrekt att anse alla som opponerar sig avguderi och innovationer efterapar honom.

1Radd-ul-Muhtâr (4/413).

2ad-Durar as-Sanniyyah (1/234).