Ibn ´Abbâs och Ljuset

Abû Bakr bin al-´Arabî sade:

”Människor har sex olika uppfattningar om betydelsen av Allâhs ljus:

1 – Vägledare. Det sade Ibn ´Abbâs…”1

Att Ibn ´Abbâs skall ha sagt att Allâhs ljus betyder att Han är vägledare baseras på tolkningen som rapporteras via ´Abdullâh bin Sâlih, från Mu´âwiyah bin Sâlih, från ´Alî bin Abî Talhah al-Wâlibî, från Ibn ´Abbâs. Dess äkthet kan diskuteras. al-Wâlibî har inte hört från Ibn ´Abbâs. Alltså är berättarkedjan avbruten. Det bästa som kan sägas att den är återberättad från Ibn ´Abbâs i betydelse och inte ordagrant. Och om det hade varit autentiskt från Ibn ´Abbâs så betyder det inte att han dementerade Allâhs ljus, att Han är ljus eller att Han besitter ljus. Hur skulle Ibn ´Abbâs göra något sådant när det var han som hörde profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) säga under nattbönen:

اللَّهُمَّ لَكَ الْحَمْدُ أَنْتَ نُورُ السَّمَاواتِ والأَرْضِ وَمَنْ فِيهِنَّ

”Allâh! Lov och pris tillkommer Dig. Du är himlarnas och jordens ljus och ljuset till allt däremellan…”2

Och det var han som sade till ´Ikrimah när han frågade honom om Hans (ta´âlâ) ord:

لاَّ تُدْرِكُهُ الأَبْصَارُ وَهُوَ يُدْرِكُ الأَبْصَارَ

Blickarna omfattar Honom inte, men Han omfattar blickarna.”3

”Ve dig! Det är Hans ljus som är Hans ljus. När Han uppenbarar Sig med Sitt ljus kan ingen omfatta Honom.”4

Hur skulle han tolka ljuset som vägledning när vägledning berör levande varelser – varken jorden eller himlen beskrivs med vägledning?

Qur’ânen, Sunnah och följeslagarna fastslår konkret att Allâh är himlarnas och jordens ljus. Dock är det typiskt Salaf att nämna en betydelse, en fordring, ett mål eller ett exempel på den aktuella tolkningen för att uppmärksamma åhöraren om dess like. Den som ägnar det en åtanke upptäcker mycket av det. Att Han (subhânah) är vägledare betyder alltså inte att Han inte är ljus.

1al-Amad al-Aqsâ (2/120).

2al-Bukhârî, Muslim, Abû ´Awânah, Abû Dâwûd, Ibn Nasr och ad-Dârimî.

36:103

4at-Tirmidhî (3279), an-Nasâ’î (11473), Ibn Abî ´Âsim (446), al-Hâkim (2/316), Ibn Khuzaymah (273) och Ibn Abî Hâtim (7738).