Ibn ´Abdil-Hâdî om al-´Utbî-berättelsen

Publicerad: 2011-01-19
Författare: Imâm Muhammad bin ´Abdil-Hâdî al-Maqdisî
Källa: as-Sârim al-Munkî, sid. 212

 

Denna berättelse som han – d v s as-Subkî – har nämnt berättas av vissa från al-´Utbî utan någon kedja, somliga rapporterar den från Muhammad bin Harb al-Hilâlî, andra rapporterar den från Muhammad bin Harb al-Hilâlî utan någon kedja, från Abûl-Hasan az-Za´farânî från beduinen. Dessutom har al-Bayhaqî nämnt den i ’Shu´b-ul-Îmân’ med en oklar kedja från Muhammad bin Rûh bin Yazîd al-Basrî som sade:

”Abû Harb al-Hilâlî berättade för mig: En beduin vallfärdade och då han kom till Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) moskés dörr, fick han sin kamel att gå ned på knä och band fast den. Därefter gick han in i moskén tills att han kom till graven.”

Därefter nämnde han det som tidigare har nämnts. Likaså har vissa lögnare tillskrivit ´Alî bin Abî Tâlib denna berättelse. Som slutsats är denna ovannämnda berättelse från beduinen inget bevis. Dess kedja är oklar och likaså är dess formulering olik. Och om den hade varit autentisk, skulle den inte ha varit något bevis för motsättaren på det sätt som han vill. Det är enligt de lärde inte korrekt att använda sig av denna berättelse som bevis och inte heller att förlita sig på den – och hos Allah ligger framgången.

Ingen av Salaf eller Khalaf förstod någonting annat än att den innebar att man skulle gå till honom under hans livstid för att be för dem om förlåtelse. Allâh (ta´âlâ) klandrar den som inte gick till honom då han hade handlat orätt mot sig själv och underrättade att han hörde till hycklarna. Han (ta´âlâ) sade:

”När de uppmanas: ”Kom och låt Allâhs sändebud be att Han förlåter er!” vänder de bort huvudet och du ser dem dra sig undan, fulla av högmod.”1

På samma sätt handlar denna vers om en hycklare som hellre ville dömas av Ka´b bin al-Ashraf och andra än Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och gjorde därmed sig själv orätt med denna synd. Följaktligen gick han inte till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att be Allâh att Han förlåter honom, ty att komma till honom betyder att ångra sig och gör sig kvitt sin synd. Detta var följeslagarnas vana med honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam); om en av dem gjorde något som fordrade ånger, gick de till honom och sade: ”Allâhs sändebud, jag gjorde det och det. Be därför om förlåtelse för mig.”

Detta var skillnaden mellan dem och hycklarna. Då Allâh (´azza wa djall) tog hans liv, hände det aldrig att en följeslagare begav sig till hans grav och sade:

”Allâhs sändebud, jag har gjort det och det. Be därför om förlåtelse för mig.”

Och den som säger att de har gjort något liknande har ljugit.

Detta klargör att denna tolkning motståndarna använder sig av är en falsk tolkning. Hade den varit korrekt, skulle de ha varit före oss att handla enligt den utav kunskap, handlingar, vägledning och råd. Det är inte tillåtet att införa en ny tolkning till en vers eller en Sunnah som inte förekom på Salafs tid och som varken kändes till av dem eller klargjordes av dem till samfundet. Detta betyder i så fall att de var okunniga om sanningen och avvek från den, medan den sena motståndaren vägleddes till den. Vad skall man då säga om tolkningen motsätter sig och annullerar deras tolkning?

Vad gäller att beviset i versen är mot hans tolkning, är att Han (subhânah) inledde versen med att säga:

”Om Vi sänder ett sändebud är det för att han med Allâhs hjälp skall göra sig åtlydd. Men om de kom till dig efter att de hade gjort sig själva orätt…”

Detta tyder på att komma till honom och be honom att be om förlåtelse innebär att lyda honom, och därför klandrade Han de som inte utförde denna lydnad. Ingen av Muslimerna har sagt:

”Den som gör sig själv orätt är ålagd att gå till hans grav och be honom att be om förlåtelse.”

Hade detta varit lydnad, innebär det att de främsta generationerna handlade olydigt mot denna lydnad och annullerade den, medan dessa extrema syndare gör rätt. Detta motsätter sig Hans (ta´âlâ) Ord:

”Nej vid din Herre, de tror inte förrän de sätter dig som domare att döma mellan sig.”2

Han negerade tron från den som inte låter honom döma och hans domslut är det han kom med som levande och efter döden. Under hans livstid var han domaren, medan hans efterträdare var det efter att han hade avlidit.

Vad som klargör detta ytterligare, är att han sade:

”Gör inte min grav till en plats som regelbundet besöks.”3

Hade det varit lagstiftat för samtliga syndare att bege sig till hans grav för att han skall be om förlåtelse, skulle graven varit den största frekventa platsen för syndarna – och detta är en klar motsättning till hans religion och det han kom med.”4

1 63:5

2 4:65

3 Ahmad (2/368) och Abû Dâwûd (2042). God enligt Imâm al-Albânî (rahimahullâh) i ’Tahdhîr-us-Sâdjid”, sid. 142.

4 as-Sârim al-Munkî, sid. 425-427.