Hur förhåller man sig till imamernas varning för Imâm Abû Hanîfah?

Fråga: Det går knappt att läsa en bok inom Sunnah – som ´Abdullâh bin Ahmads “as-Sunnah“, al-Lâlakâ’îs “Sharh Usûl I´tiqâd Ahl-is-Sunnah wal-Djamâ´ah” och Ibn Battahs “al-Ibânah” – utan att vi däri finner ett kapitel eller en indelning i vilka imamerna varnar för Imâm Abû Hanîfah. Vad är anledningen och hur skall vi förhålla oss till dessa rapporteringar?

Svar: Det där ägde rum i början. Det beror på att Abû Hanîfah (rahimahullâh) avvek riktigt många gånger från Sunnah och rapporteringarna. Ahl-us-Sunnah wal-Hadîth varnade för honom så att människorna inte skulle följa hans felaktiga åsikter. Dessa böcker skrevs för att Hanafiyyahs skola hade spridits i länderna.

Men efter att rättsskolorna hade etablerats och Abû Hanîfah (rahimahullâh) blev en av de kända imamerna som det refereras till och som följs i Fiqh-frågorna, upphörde Ahl-us-Sunnahs varningar för honom. Detta skedde efter det femte seklet. De hade enats om att inte nämna det längre. Faktum är att de ansåg honom höra till de kända imamerna. Detta nämner bland annat Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah i sin bok “Raf´-ul-Malâm ´an al-A’immah al-A´lâm”. Däri nämner han Abû Hanîfah (rahimahullâh).

Han felade alltså och avvek från Sunnah flera gånger. Likaså ansåg de att han tillhörde Murdji’ah Fuqahâ’. Alla förtal och förbannelser och smädelser som nämndes i böckerna hade nu Ahl-us-Sunnah lagt åt sidan. Det hörde inte längre till Ahl-us-Sunnahs kännetecken att tala på det viset. Detta har imamerna nämnt i sina böcker. Sålunda lät de bli att skriva om det efter det femte seklet.