Hopplöshet

Imâm al-Husayn bin Mas´ûd al-Baghawî (d. 516)

Ma´âlim-ut-Tanzîl (4/336)

Allâh (´azza wa djall) sade:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تَتَوَلَّوْا قَوْمًا غَضِبَ اللَّهُ عَلَيْهِمْ قَدْ يَئِسُوا مِنَ الْآخِرَةِ كَمَا يَئِسَ الْكُفَّارُ مِنْ أَصْحَابِ الْقُبُورِ

”TROENDE! Sök inte vänskap och skydd hos dem som har drabbats av Allâhs vrede! De hoppas inte på det eviga livet, liksom de otrogna är hopplösa om de begravda.”1

Det vill säga på samma sätt som begravda otrogna är hopplösa om att erhålla något gott i efterlivet. Mudjâhid sade:

”När de otrogna hamnar i sina gravar tappar de allt hopp om Allâhs nåd.”

Sa´îd bin Djubayr sade:

”De är hopplösa om efterlivet liksom döda otrogna blir hopplösa när de ser efterlivet.”

Det har också sagts att de otrogna är hopplösa om att de begravda ska återvända till dem.

160:13