Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

Sharh Ighâthat-il-Lahfân (38)

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Abû Hanîfahs rättsskola tillhör de hårdaste och strävaste rättsskolorna i sakfrågan. Hans anhängare konkretiserade att det är förbjudet att lyssna på alla instrumenter, däribland flöjter, tamburiner och till och med slagverk. De konkretiserade att handlingen är en synd som fordrar trots (الفسق) och häver rätt till vittnesmål. Tydligare än så är att de konkretiserade att lyssning är trots (الفسق) och att njutning av den är otro. Detta är deras egna ord. Visserligen nämner de en hadith i ämnet, men den är inte autentiserad från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Enligt dem är det obligatoriskt för den som hör sång i förbifarten eller befinner sig i dess närhet, att måna om att inte lyssna på den.”1

Sång är alltså trots, det vill säga utgång från lydnad til Allâh. Att njutning av sång är otro beror på att handlingen innebär njutning av förbud. Den som bagatelliserar synd hädar.

En muslim som hör musik är skyldig att inte lyssna på den. Han ska bara gå vidare och ignorera den. Lägg märke till skillnaden mellan att höra och att lyssna. Den som lyssnar gör det avsiktligt, till skillnad från den som bara hör. Han ska dock gå vidare och inte stanna kvar vid musiken.